mixiMARIEL

Mer om att vänta ut de rätta tidpunkterna

Posted on May 11, 2013

Jag brukar inte be min man om massage precis när vi är uppe i ett gräl. Jag brukar inte heller be mina barn att städa upp eller någon annan tjänst när de är upprörda över något annat – även om jag tycker att det “inte är väl något att bli upprörd över”.

När ungarna hade stökat till jättemycket

Häromdagen så hade det blivit lite kaos här hemma under leken och jag städade lite i motvind kan man säga. Så jag blev arg och uttryckte det inte så pedagogiskt om man säger så. Så äldsa sonen V (3 år) blev ledsen och då visste jag att nu – nu kan jag verkligen inte be han att städa. Jag hade liksom motarbetat mig själv när jag skrikigt till. Jag hade skapat en situation där jag först måste se till att han inte är ledsen, och sedan vänta ut tills han är redo att hjälpa mig. Så jag bad om ursäkt först och lät han lugna ner sig i min famn. Sen kramades vi en gång extra och jag undrade om han ville hjälpa till att städa. Det ville han inte. Jag blev lite besviken och sa “Då får jag väl göra det själv då… Men du får gärna ångra dig och hjälpa mig ändå”. Vilket han inte såg ut att vilja göra. Dock, när jag var nästan klar så verkade han vilja hjälpa till.

När han ska sluta duscha

Jag räknar iskallt med att han inte vill sluta duscha när jag säger till “Nu är det slut-duschat, kom nu och torka dig” så därför säger jag aldrig så. Jag brukar göra ungefär såhär: Först å främst vill jag bara ge han tid till att smälta faktumet att han måste avbryta leken i duschen och torka sig. Det gör jag genom att jag ber han en stund innan, och utan att uppmana utan mer föreslå “Nu har du duschat länge tycker jag, är det inte dags att gå upp snart tycker du?” varpå han svarar Nej. Jag säger då “Okej, men om en liten stund så får du nog komma å torka dig, eller hur?” varpå han svarar Nej. Jag låter han duscha vidare en stund. Han fick lite tid extra. Sen ber jag kanske en stund igen liknande och kanske att jag minskar duschstrålen så att det inte är lika mycket vatten att leka med. Nästa gång kanske jag stänger av vattnet helt och då brukar han vanligtvis självmant tycka att duschandet blev jättetråkigt och bara studsa ut och be om att få torka sig. Utan tjat. Utan anklagelser. Utan att jag tycker han dröjer onödigt mycket.

Posted in Föräldraskapet |

Leave a comment

Om att ge barnen den tid de behöver

Posted on May 9, 2013

Igår hade min son behövt lite mer tid – Under pågående konflikt

Väldigt ofta känner jag att vi har ont om tid. Som igår när vi skulle åka hem från förskolan och äldsta sonen V (3 år) absolut skulle sätta sig i bilbarnstolen själv och absolut skulle göra en massa andra saker först. Då kände jag och min man irritationen blossa upp lite…Kan han inte bara skynda sig? Vi ska ju hinna hem och äta mat och ja ingen var sugen på att stå där i hundra år. Vi började först irriterat “Skynda dig nu!” (liksom beordrande) och sen “Snälla, bara sätt dig ner nu så vi kan åka” (bedjande och lite irriation kvar i rösten). Så kände jag att vi liksom öste på med för mycket irritation utan att liksom förklara något vettigt så jag sa “V, vi är jättehungriga och vill bara skynda oss hem för att äta. Vill inte du också äta?” och jo det ville han så jag sa “När du sätter dig så kan vi åka hem och äta” och då han förstås sätta sig genast. Och så var den lilla situationen över. Och vem vet, den hade kanske också gått över även om vi inte sagt så mycket alls eftersom han bara skulle leka klart i bilen – han behövde bara lite tid.

Idag behövde jag lite tid med minstingen och han behövde tid att vara ledsen och försonas
- Efter konflikt

Idag var vi ute i det fina vädret (se förgående bloggpost för bild). När vi kände att vi varit ute färdigt så bar jag först in A (minstingen 1 ½ år). När jag var på väg in så står V på en trappa några meter bort och ber mig att bära in honom. Jag säger att jag inte orkar bära in honom men att han kan ju komma in själv, med positiv röst. Han blir då väldigt ledsen och jag säger att jag ser att han e ledsen men att jag ska hjälpa A att komma in i huset ordentligt först innan jag kommer ut igen till han. Medan jag är inne med A hör jag hur V är superledsen och till slut börjar röra sig mot ingången. När jag kommer ut och möter honom går jag ner på knä framför honom och han säger att han är ledsen och vill ha en kram varpå jag bekräftar att jag märker det och kramar om honom. Han blir lugnare och då föreslår jag att vi går in, och att jag håller hans hand (bara för att vara nära, inte för att han behöver stöd). Han gillar det och går in med bra humör.
Anledningen till att jag tog upp detta exemplet är just för det här med frågor som “Ska barnen alltid få sin vilja igenom” som jag svarat nej på. Jag gav inte vika på min vilja att inte bära honom, och han fick inte som “han ville” i detta fall (andra gånger kanske jag ändrar mig men jag brukar ofta inte säga nej om jag verkligen inte har lust) men jag sa åtminstone inte saker som “Du kan inte alltid få som du vill!” , “Ser du inte att jag är upptagen?” , “Jaja, du behöver inte bli såå ledsen, jag skulle ju bara bära A!”, “Skynda dig in nu innan jag blir arg” osv.

Ibland behöver jag tid för mig själv - Efter konflikt

Ibland om jag blir sur eller ledsen så vill jag vara lite ifred. Det kan yttra sig på väldigt många olika sätt, och ofta är jag inte ens medveten om det förrän efteråt att jag kanske borde gått iväg å lugnat ner mig lite. Ibland vill jag vara nära men inte prata eller inte kramas. Och jag försöker påminna mig om att detta gäller för barnen också emellanåt. Ibland kanske de inte vill bli sams precis när jag vill! Om vi börjat bli oense och blir osams, så kanske jag vill bli sams direkt efter medan de i det tillfället är i sinnesstämningen “vill vara ifred”. Och de kan inte alltid sätta ord på det – precis som jag inte alltid kan det. Så ofta när jag försöker bli sams och jag märker att det “inte går” så tar jag det inte som ignorans/ en förolämpning osv. mot mig, utan bara att han inte är redo att bli sams. Kramas kan man göra en annan gång. Och egentligen brukar det inte vara så himla långt senare

Andra tillfällen jag önskar att dygnet hade fler timmar - Konflikttillfällen:

- Vid tandborstningen
- Vid läggdags
- När vi ska iväg på morgonen
- När vi är borta på besök.

Och jag tror barnen är ense om det. Många konflikter hade kunnat undvikas om vi inte levde i det här klockstyrda samhället och bara hade mer tid och mer flow. Vad nice det hade varit om jag kunde ringa chefen å säga “Jag blir några timmar sen för ungarna hade behov av att äta frukosten långsamt idag”

Inte bara under konflikt eller efter konflikt

- Innan konflikt

Innan en konflikt sker så handlar det ofta, i min familj då, om att vi ber barnen om saker och förväntar oss resultat omgående. Vi brukar också alltför ofta säga det på ett beordrande sätt. De sakerna bäddar för konflikt.

Tex. så om jag ber min man att gå ut med soporna så ber jag ju knappast honom såhär: “Gå ut med soporna nu!” och sen “NU sa jag” , “Hör du inte vad jag säger?” “Gör nu som din fru säger och gå ut med soporna” (jämför med “Gör nu som mamma säger och lägg dig i sängen!”).

Och skulle det vara så att jag säger “Gå ut med soporna nu!” och han gör det utan minsta eftertanke, så skulle jag inse att han var lika väldresserad som en hund. Jag skulle inte vilja att det var så. Istället skulle jag vilja att jag förändrade mitt sätt att uttrycka mig vänligare så att han kanske inte har något emot att gå ut med soporna.

Jag skulle heller aldrig säga åt honom auktoritärt:
“Nu har du sex med mig” på ett aggressivt och osexigt sätt
“Ta på dig skorna”
“Slå på tvn!”
“Dammsug nu”
“Sitt ordentligt.”
“Ät mer”

Så… Jag vill inte heller säga till mina barn med arg ton:

“Kom hit nu!”
“Ta av dig tröjan!”
“Gå ner från soffan, NU!”
“Gå bort från … ” (om det inte är livsfara men då är man väl förhoppningsvis lite närmare så att man kan dra bort barnet själv)
“Gör det här!”
“Lägg dig i sängen. På kudden. Lägg dig. LÄGG DIG!!”

Det är alltså själva attityden jag tycker är otrevlig och härskande. Man kan väl be om saker artigare än så? Och man kan väl föreslå saker med en positiv attityd? Man kan väl också få barnet att vilja vissa saker själv?

Istället för
“Ta av dig tröjan!” så kan man ju föreslå
“Det ser väldigt varmt ut med så många tröjor, kanske vill du ta av dig en så det blir svalare?”

Och eftersom detta långa inlägg handlade om att ge saker tid så: Jag försöker ge barnen tid också att smälta mina förslag, idéer och påpekanden (under konflikt:) .

Om jag påpekar att det är sent nu, och föreslår att vi ska lägga oss med motiveringen att vi ska upp tidigt imorgon. Tror ni det känns så himla kul om man är uppe mitt i en lek? Jag är sådan själv att om jag sitter uppe vid datorn och chattar med några kompisar som jag inte hört något från på länge och plötsligt sneglar mot klockan och inser att klockan är för mycket… så behöver jag ändå en viss tid för att förlika mig med tanken att jag måste avbryta min roliga aktivitet. Jag kanske börjar säga adjö men drar ut på det in i det sista och klockan hinner bli överdrivet mycket. Och visst, jag e vuxen och behöver kanske mindre sömn och klarar mig ändå. Men ändå så tror jag att vissa barn också behöver tid för att smälta förändringar; små som stora. Ibland alltså.

De gånger nattning och sånt går som bäst är antingen när klockan är jättemycket och de går som zombies till sängen och däckar på tre sekunder eller de gånger när jag förberett dem långt innan om när vi ska ha läggdags. Samt ger det åtminstone någon timme till att borsta tänderna och byta om och lägga sig i sängen. Ibland får de lust att leka lite vid läggdags i sängen, och så ska man ju ha tiden till att läsa böcker och det blir ju ytterligare en halvtimme. Så om barnen stretar emot mycket vid läggdags, och om de vill leka under varje moment så är det ju inte så himla konstigt. Och de gånger vi inte har tiden med 1½ timme inför själva nattningen så påminner jag mig om att det är tidsbristen skulden ligger hos, inte barnen.

Posted in Föräldraskapet |

1 Comment

Skönt med frisk luft

Posted on May 9, 2013

Mina små uppskattade att jag fyllde en gul hink med vatten att leka med ute i det soliga men småkyliga vädret.

Posted in Uncategorized |

Leave a comment

Asså..

Posted on May 8, 2013

Jag ser ju gravid ut. När hade jag sista mensen? plus att den ser större ut än bilden vill visa…

Posted in Uncategorized |

Leave a comment

Föräldrautvecklingen

Posted on May 8, 2013

Förändringen jag kämpar med ligger hos mig.

Det var väldigt länge sedan jag skrev om min föräldrautveckling. Föräldrautvecklingen är vad jag kallar den utveckling som sker hos mig, i egenskap av förälder, när jag försöker hänga med i mitt barns utveckling på ett pedagogiskt och hänsynsfullt sätt. Det är hur jag försöker att ändra mig själv mer än att ändra ett beteende hos barnet jag ser som önskvärt.

Jag ser mig nämligen som en förebild. Det gör att jag inte förväntar mig att mina barn ska vara arga på ett mindre skrikigt sätt om jag själv inte gör så. Jag vill visa att alternativ; såhär kan man göra. Såhär kan man vara. Såhär är jag och du kan lära av det om du vill. Alla är vi ju såklart olika individer, mer olika temperament och olika förutsättningar i livet men jag vill skapa de förutsättningar jag tror är bra. Såklart.

Bland mina livsförutsättningar jag hoppas kunna lägga upp för mina barn så finns inte auktoritär barnuppfostran. Att försöka styra och forma barnen på det sätt jag önskar är inte något jag villt göra, tvärtom gärna undvika. Jag lägger hellre fram pusselbitar jag tror är bra och litar på att mitt barn klokt väljer några av dem för att skapa sin väg i livet.

Det är lättare sagt än gjort

Anledeningen till att jag inte skrivit om det på ett tag är att jag i mer än ett år nu har försökt att förändra mig själv. Förändringen består också av flera perioder som avlöser varandra. En period av insikt, en period av nya sätt för mig att vara på, en period av motgång och sedan flow.

Jag hade ett tag Petra Krantz blogginlägg på väggen inne på toaletten för att liksom nöta in budskapen, och få in kärnan av inläggen. Det gjorde gott och jag kommer nog att ta upp en del andra inlägg av henne där i framtiden. För mig som har bra bildminne så ser jag nästan rubriker och allt möjligt i huvudet, och jag har nytta av det när jag är i min period av “insikt”. Hon skriver klokt inte bara om vad man inte ska göra utan framför allt hur man ska göra.

Det viktiga Hur:et

Jag tror förstås att att:et är viktigt. Att man visar kärlek är förstås extremt viktigt exempelvis. Men hur man visar kärleken är viktigare enligt mig. Jag tänker på mottagaren av kärlek då. Om mitt sätt att visa kärlek är slag i ansiktet (med handen eller verbalt) så kommer det knappast att kännas som kärlek, ens om jag säger det. Och det finns många saker som kan liknas med ett slag i ansiktet. Jag brukar säga att det handlar om respektlösa, kränkande och integritetsberövande uppfostringsmetoder. Det är egentligen lite samma sak. Om jag sätter ungen i skamvrån/på stolen/på rummet (ensam) så gör jag säkert det i hopp om att det gör mitt barn mer lydigt och det är ju positivt för barnets utveckling och att kunna samverka i samhället senare – eller kanske inte? Kanske gör det att mitt barn beter sig korrekt men troligtvis av destruktiva anledningar och troligtvis förstör det självkänslan mer än stärker den. Och då motarbetar jag några av mina andra mål: att se till att mitt barn får bra självkänsla och gör saker för att det känns rätt inombords. Jag tänker på yttre och inre motivation/påverkan och ska inte skriva mer om det just nu.

Min föräldrautveckling handlar just om hur jag gör saker. Hur jag förmedlar min kärlek, och hur jag låter när jag förmedlar mina behov och önskemål. Om jag tycker att barnen är för långsamma på morgonen så måste jag påminna mig själv om att det är JAG som försatt oss alla i den här situationen. Det är inte mina barn som valt att jag ska iväg på jobb, att de ska till förskolan och verkligen inte att det ska ske en speciell tid. Skulden är min som vuxen och att de behöver tid på morgonen är naturligt då de är barn och somliga barn behöver mer tid Hur ska jag då få dem att skynda sig genom att förändra mig (och inte dem)? Jag brukar egentligen prova med detsamma som jag gjort tidigare – dvs. prata med dem om att det är viktigt att komma iväg osv. Men jag försöker att inte lägga skuld eller skam i deras små hjärtan. Jag gör det alltså med en snällare ton, och jag tar till stategier som inte skadar dem (lägger och väcker dem tidigare) och om jag blir irriterad så riktar jag den hellre mot situationen i sig än mot dem. Och på så sätt försöker jag ändra mig i alla situationer i vardagen. Alltid tänka om, och alltid försöka förstå dem mer. Alltid vara mer öppen för att ingen behöver ha rätt eller fel. Aldrig vara rädd för att be om ursäkt om jag kanske gått över gränsen (börjat skrika eller tagit i handleden för hårt [nej inte så hårt förstås]).

Situationerna i vardagen är oändliga

Det är inte bara om vi stressar på morgonen och jag måste tygla min irritation som jag påminns om att jag faktiskt är mitt inne i en process. Jag har många situationer att träna och utveckla mitt föräldraskap: hela tiden.

Andra situationer då jag kan träna mig:

- När vi är borta; i butiken, på besök hos andra, på bilresan, på flygplatsen, på promenad
- När vi ska äta, borsta tänderna, byta om, städa upp bland leksakerna, duscha, sova
- När vi ska chilla, ha det trevligt, göra något nytt, göra det vanliga och framför allt när vi blir osams.

Jag hör det lättast när någon annan säger det men också om jag hör mig själv i efterhand

Om jag hör en förälder gripa tag i barnets arm och ryta till “Nu hör du på vad jag säger!” efter att barnet kanske lekt vidare när föräldern ropat “var still nu!” så stelnar det till lite i mitt hjärta. Det är precis sådan som jag inte vill vara. Det är precis så jag försöker utvecklas från.
Samtidigt så har jag märkt att det precis är så jag varit emellanåt och jag hör det först efteråt: Vad sa jag precis? Sa jag verkligen att han ska höra på vad jag säger när det är det enda han gjort idag? Sa jag precis att han ska vara still i en butik där han ser oändligt med möjligheter att få springa runt och leka av sig? Begär jag verkligen detta svåra för honom – på ett sätt som till och med är otrevligt? Varför låter jag så otrevlig? Förtjänar han inte att jag åtminstone ber han snällt och förklarande och pedagogiskt?

Och när jag inser att jag gjort fel (för mitt sätt att vilja vara) så försöker jag göra rätt! Genast. Det ska inte ligga någon prestige i att ha rätt. Att ha fel är helt okej (också en sak jag behövt träna på i mer än ett år nu). Det tar tid att verkligen låta det sjunka in i mitt sätt att vara (inte bara tänka). Det ÄR okej att ha fel och det är mer än fint att också erkänna att man hade fel och gjorde fel. Fast jag brukar inte säga ordet “fel” utan jag brukar mer bara be om ursäkt för att jag lät sur osv.

Och då provar jag igen mer pedagogiskt och mer harmoniskt – och försöker lägga band på min irritation men ännu hellre riktar om den till något annat (som jag beskrev ovan).

Ska barnen alltid få som den vill?

Det här är den vanligaste invändningen jag läser när jag ser folk som kommenterar i föräldraforum. Invädningen mot den här nya föräldrasynen jag förmedlar i detta inlägg alltså.

Nej. Barnen ska inte alltid få som dem vill. Precis som inte jag alltid får som jag vill. Jag ville till exempel inte att mina barn skulle kräkas i sängen eller hålla oss uppe hela nätter ibland. Men nu blev det så. Man får göra det bästa av situationen och ta sig igenom motgångar och annat tillsammans. Så om barnen vid diska själva vid ett tillfälle när jag absolut inte vill det så får vi ta oss igenom det med. Jag vet innan att detta kommer bli lite jobbigt och barnen kommer antagligen att uttrycka sin besvikelse med skrik och tårar. Och jag vet innan att det kommer kännas svårt och ohanterbart ett tag men att det bara är stormen före lugnet. Så när de säger “Jag vill diska!” och jag säger “Nej, jag vill inte det idag. Jag orkar inte” så räknar jag iskallt med att de blir ledsna och i mina ögon är det helt okej.

Mitt föräldraskap går inte ut på att se till att barnen aldrig är ledsna. Mitt föräldraskap handlar mycket kring anledningarna om varför de är ledsna. Jag är okej med att de är ledsna för att inte få utföra en viss sak (ex. diska en dag) men jag är inte okej med att de är ledsna för att jag har skrikit till dem respektlöst! Om jag därför säger “Nej” på alla de omtänksamma sätt jag kan komma på så har jag åtminstone satt den där viktiga gränsen som är så viktig. Och på den punkten håller jag med om att barn behöver gränser. Men hur man sätter dem är så viktigt för deras självkänsla och självförtroende tror jag.

Skulle du säga så till din chef?

Om du är som jag och inte har några problem med att uttrycka dig mer diplomatiskt inför tex. din arbetsgivare så förstår du lite vad jag menar med att uttrycka sig “respektfullt”. Man skulle knappast skrika åt chefen?! Jag skulle aldrig det i alla fall. Jag skulle inte heller säga “Nu gör du som jag säger!” , “Se på mig när jag pratar till dig!” eller “Gör det, annars…”. För man vill inte bli av med jobbet antagligen. För chefen skulle förstås bli arg. För chefen skulle förstås ta illa upp. För chefen tyckte det var förolämpande och kränkande. För det är förolämpande och kränkande. Och det håller nog barnen med om, förr eller senare.

Och om de tycker det är kränkande (och tänk dig också hur du SER UT när du säger dessa saker – bara ansiktsuttrycket är nog också lite aggressivt) så är det inte så konstigt att de kommer ~~avskeda~~ slå dig. Eller vad nu just ditt barn gör när han/hon/ blir arg. Många barn slåss, blir arga tillbaka, blir ledsna, eller nått annat. Barn är ju olika individer. Jag menar bara att om man som förälder beter sig respektlöst så får man räkna med en del reaktioner från barnet (varav en del är respektlösa).

Några sista ord

Det blev ett långt inlägg. Men det är lite så mina tankar gått den senaste perioden. Jag har försökt att lägga mer och mer fokus på mig själv och jämföra med hur jag skulle tilltala en chef osv. Och försökt att omplacera skulden från barnet eller mig till själva situationen. Ta saker mer lätt och inte vara långsint och be om ursäkt lättare.

Och det har gått väldigt bra. Dåliga situationer har vänts till bättre. Och jag märker att barnen tar efter mycket av mina bättre beteenden. Och min äldsta är bättre på att sätta ord på känslorna vid tex. ilska än att agera ut dem så mycket. Vi pratar mer kring det än låter bråket gå för långt.

Så kanske har någon anna nytta av det jag skrivit ner nu. Nästa år kommer jag nog skriva mer om NVC – Non Violent Communication för det är en bok jag ska läsa snart.

Många kramar med en liten dos kärlek i varje

/Mariel Asklund

Posted in Etik & Moral, Föräldraskapet |

2 Comments

Läser på jobbet om kroppen

Posted on May 6, 2013

Styrketräning – en anatomisk guide av Frederic Delavier. Bra bok för att se musklerna i kroppen.

Jag på jobbet. .. Erik , är den här vinkeln bättre då??

Posted in Uncategorized |

Leave a comment

Det här är verkligen inte min dag

Posted on April 28, 2013

Eller mina dagar…

Först å främst är det en av förskolelärarna i barnens förskola som är försvunnen. Jag har inte pratat med han särskilt mycket, men tillräckligt för att se han framför mig, hans leende, och minnas att han var väldigt trevlig. Det gör ont inom mig när jag tänker på hans familj och barn. Och jag undrar: vad har hänt han? Var är han någonstans? Jag hoppas att det inte är det värsta som hänt… och jag hoppas att han kommer tillbaka. När han gör det ska jag tala om för honom hur orolig jag var. Trots att han egentligen bara är en bekant…

Sedan … så är det bara en massa komplexa urartade diskusioner med personer. Dels en jag inte träffat ännu, och som handlar om… jag vet inte? Det är svårt att sätta ord på något jag inte helt förstår mig på. Men jag förstår att jag kanske inte gjorde helt “rätt” och kanske inte framförde mina synpunkter som idéer och förslag utan kanske gick på lite väl diktatoriskt. Så då blir jag straffad med “the silent treatment” typ och jag hatar sånt och sånt för mig ledsen och förbannad och då orkar jag inte mer med sånna personer – alls.

Förutom det så hamnade jag i bråk med en av mina allra närmaste personer, min man, och det kommer såklart att gå över men mitt i stormen känns det ju mindre kul. Eller det är inte så mycket storm men liksom… ja vi är kanske inte på topp direkt.

När ska vinden vända?

Och självklart slösade jag alltför många timmar igår på att försöka fixa en cool slider på Genusdebatten.se utan resultat. Men det är något fel, kanske med min dator bara? Ingenting vill ju funka på min dator som de e nu.

Posted in Uncategorized |

Leave a comment

Bashflaks intervju Cover: Mina egna svar

Posted on April 24, 2013

Del 1.

Bashflak har fått en del frågor från en student som frågat han om saker som rör hans ekvivalist-engagemang och hur internet påverkat det m.m. Jag tyckte det var intressant! Och fick lust att svara på frågorna själv, även om de inte var riktade till mig från början. Frågorna är alltså kopierade från hans blogg, och i ordning (citerat):

Med det sagt så tänkte jag be dig att börja med att berätta lite om när du fick upp ögonen för ekvalismen/jämställdismen. Hur kom du i kontakt med den här rörelsen? Hur tänkte och reagerade du då?

Jag kom i kontakt med jämställdismen strax efter att jag hade kommit i kontakt med feminismen hösten 2011. Jag har skrivit lite om hur jag blev feminist, och lite om varför jag slutade kalla mig feminist HÄR (länk till Pelle Billing där jag gästbloggade). Kortfattat kan man väl säga att mitt intresse för barns kläder och att det skulle vara jämställt gjorde att jag kom i kontakt med andra feminister och genusintresserade. När jag googlade “jämställdhet” så hittade jag Pelle Billings blogg som jag tog direkt kontakt med och frågade om han tyckte pojkar kunde ha klänning på sig. Han svarade ja och det fick mig att läsa vidare om det han skrev. Så kom jag i kontakt med mansfrågorna för första gången och det gjorde att jag fick upp ögonen för vad som var problematiskt med feminismen. Han skrev kanske inte alltid så anklagande utan skrev mer om vad som var ett bättre alternativ – och jag höll helt enkelt med. Jag reagerade med att granska mig själv och mina kunskaper. Jag tänkte att det jämställdhet 2.0 var riktigt bra, och att jämställdism har ett bra perspektiv som inkluderar båda könen i könsfrågor.

Hur gick det till när du började engagera dig?

Jag använde mig av internet, och mailade en del bloggare. Jag skrev mycket i kommentarsfälten och försökte sätta mig in i olika perspektiv. Det är viktigt att man lyssnar på riktigt när man pratar med sina motdebattörer. I början höll jag alltså inte alls med om vad jämställdister sa för jag trodde på att kvinnan var underordnad. Ganska snabbt insåg jag att jag inte hade ett tillräckligt bra underlag för att påstå en sådan sak.

Hur kom det sig att du senare började blogga? Hur tänkte du när du startade bloggen, vad var syftet tex?

Jag började blogga långt innan jag blev jämställdhetsintresserad. Egentligen har jag bloggat under den tiden Lunarstorm fanns. Just den här bloggen är en av många, och jag minns inte när jag startade den, det vet nog någon annan bättre. Syftet var att skriva om mig själv och min vardag, för jag tycker att mina tankar är så bra så att de borde läsas av flera

Intressant inlägg om anonymiteten. På vilket sätt spelar det roll för dig att vara anonym, förutom det du skrev om att saker man skrivit på internet kan dyka upp i fel sammanhang och ställa till problem? Påverkar det vad eller hur du skriver på något sätt?

Jag har inte skrivit om anonymiteten. Men jag förstår dem som vill vara det! Jag funderar ibland på om jag kanske borde vara det. Det är skrämmande med tanke på att många får ta mycket skit när de kommer med starka åsikter.

Hur ser din kontakt ut med andra bloggare och aktiva inom rörelsen? Jag tänker utöver det du skrev om i inlägget som du länkade, tex om du har kontakt via mejl, i kommentarsfält eller hur det ser ut?

Jag brukar ha mailkontakt med dem som är med i http://genusdebatten.se men förutom det så är det mest kontakt via kommentarsfält. Alla kan nå mig på min mail och på facebook. Samt twitter. Just jag är nog en av de mest nårbara människorna i jämställdist-rörelsen. Eftersom att jag finns lite varstans och är uppkopplad ofta.

Skulle du vilja berätta lite mer om på vilket sätt du upplever att feminismen är problematisk och osaklig? Hur märks det, tex i din vardag, i media osv?

Ärligt talat så är det nya tankar för mig att tänka att feminismen är “problematisk”. Jag har länge bara sett det som en typ av religion, och jag är alltså för religionsfrihet. Folk får tro på vad de vill helt enkelt och om någon kallar sig feminist så tänker jag inget negativt om den personen.

Men på senaste tiden har jag väl insett att om man går omkring och påstår att kvinnor är underordnade män (som grupp, jag vet) så skapar man ett samhälle som hela tiden ska “ordna” upp det. Men om påståendet inte stämmer – hur snett hamnar man inte då? Och det är ungefär det som är problematiskt. Och då specifikt om denna process får skattepengar eller om det spottar ur sig begrepp som “mäns våld mot kvinnor” och liksom tycker att män ska ta ett kollektivt ansvar. Det e sånna saker som gör att jag börjar irritera mig på feminismen som rörelse. Också när den är i regeringen. Då är det inte bara en religion som utövas för sig själv – utan någo som genomsyrar hela samhället. Nån gång måste man kanske säga att “du… stämmer det där verkligen? Om inte kanske den jämställdheten borde ersättas av en bättre”. Och det är där jämställdismen kommer in. Den är bättre. Den diskriminerar ingen (som tex. kvotering gör som många feminister förespråkar).

Påverkar kontakten med andra bloggare ditt eget engagemang på något sätt? Vad betyder den för ditt eget bloggande?

Det betyder att man hjälper varandra med att hitta aktuella ämnen, att man stöttar osv. Jag bloggar en hel del om LCHF också.. och det är precis samma sak där. Man stöttar och inspirerar varandra (fast då med recept). Och man blir som en liten community. När jag bloggade mycket om genus och kläder på barn så länkade jag mycket till feministiska genusintresserade människor. Man blir liksom kompisar. Jag får lätt vänner och är väldigt vänskaplig av mig. Det tror jag att alla på nätet som pratat med mig instämmer i… att jag blir mycket personlig och trevlig. Det påverkar engagemanget tycker jag – att man brinner för något med andra och inte bara för sig själv. Jag gillar att göra saker också som jag tror på. Jag vill gärna att världen ska bli en bättre plats och då krävs lite aktivism.

På vilket sätt känns det viktigt att blogga om de här frågorna? Jag tänker att bloggandet säkert tar mycket tid i anspråk och undrar helt enkelt hur motivationen att fortsätta ser ut? Och vad finns det för positiva saker med att blogga?

Jag har som sagt bloggat skitlänge, med början på Lunarstorm. Innan dess skrev jag i dagböcker. Det är lite samma sak… förutom att det som skrivs i bloggen blir öppet och kan läsas av alla. Man kan få feedback osv. Det gör att man kan få kritiska frågor och att man måste tänka igenom lite mer vad som skrivs. Och det motiverar eftersom den processen utvecklar en som person. Jag är väldigt intresserad i att utvecklas som person och få mer kunskap och fila på mina argument om varför jag tycker saker. Det gäller alla ämnen. Jag är en skribent helt enkelt och mycket av min motivation ligger i att jag älskar att skriva över huvud taget. I gymnasiset skrev jag en bok som projektarbete.

Skulle du kunna berätta om ett tillfälle när du mött kollektivt skuldbeläggande i media? Hur upplevde du det?

Jag minns inget nu men jag har ju sett många exempel på hur många tycker att män kollektivt ska göra något åt “mäns våld mot kvinnor”. Och många som ryter åt gruppen män att nu ska de minsann sluta slåss. Som om det är “män”. De flesta män är schyssta tror jag.

Vad är det med internetdebatter som du tycker är intressant? Hur upplever du internet som arena för att driva politik, vad finns det för för- och nackdelar?

Fördelarna är att man utvecklas och lär sig mycket. Nackdelarna är att innan man lärt sig “allt” så häver man säkert ur sig ett å annat dumt och på internet stannar ju allt kvar för alltid känns det som. Jag har inte sett det som att jag driver “politik” … men det kanske jag gör. Jag tycker att alla borde vara jämställdister

Du skrev tidigare att du pendlat lite mellan feminism och maskulism i olika frågor genom åren. Skulle du vilja beskriva det lite mer, vad var det för frågor tex och hur såg engagemanget ut? Vad var det som gjorde att det till slut blev ekvalism som kändes rätt och som du engagerade dig i?

Jag har inte pendlat mellan feminism och maskulism utan jag var först inget, sen feminist, sen inget, och nu jämställdist. Jag vill helt enkelt att alla ska vara jämställda men att ingen ska diskrimineras (som tex kvotering) och att alla ska få välja sin egen vardag (tex. så är jag inte för lagstadgad föräldraledighet). Det är viktigt att man inte diskriminerar någon bara för att man har fått för sig ett å annat. Det som gjorde att jag bestämde mig för jämställdism är för att den vill ha med båda könen (eller “alla” även hen-personer) och vägrar diskriminera. Verkligen vägrar.

Hur skulle du beskriva skillnaden mellan feminism och ekvalism?

Feminism tror på en könsmaktordnig, jämställdismen (jag vet inte vad ekvalism är så jag pratar om jämställdism istället) gör det inte. En del jämställdister tror på en omvänd könsmaktordning än den feminismen pratar om men det är inget jämställdisterna vill påstå – utan det står för de enskilda individerna.
Jämställdisterna är mot all form av särbehandling och diskriminerande. Feministerna tycker det är ok med särbehandling när det passar dem, på grund av vad de tror på (könsmaktordningen).