mixiMARIEL

Hej

Om att som förälder välja vad man ska fokusera på

Idag kände jag att jag gjorde fel. Jag minns inte vad som hände exakt men ungarna bråkade, och jag tror äldsta (3 år) puttade till minstingen (1)  så att han blev ledsen. Då skrek jag åt äldsta att han skulle sluta (och jag såg in i hans ögon och såg arg ut) – och självklart blev han ledsen över det. Och ursh så hemsk jag kände mig. Men jag såg det som ett tillfälle att lära äldsta att stå på sig. Han behöver kunna sätta ord på det här. Han sa själv att han blev ledsen så jag ville mer att han skulle kunna säga åt mig att jag gick över gränsen. Så jag försökte väl mer att han ska säga åt mig “sluta. skrik inte åt mig”. Jag kände att det var liksom steg ett. Jag vill att ungarna tidigt ska kunna säga ifrån när de bli felbehandlade. Och jag bad såkart om ursäkt och sa att jag gjorde fel, och att mamma inte ska göra så för det är inte snällt.

Dvs. Jag gjorde allt detta istället för att börja försöka motivera mig med om varför jag gjorde som jag gjorde. Jag lät bli att säga saker som “Men det förstår du väl att du inte kan putta lillebror!” och “Jaja jag skrek, men förstår du inte att…” . Sånna saker hade varit totalt verkningslöst. Jag hade redan skrikit och betett mig respektlöst mot honom och i en sådan situation vill han knappast lyssna på det örat. Att lära honom hur man inte puttar och sådant får jag ta vid bättre tillfälle, exempelvis när de behandlar varandra bra – att prata om hur bra de leker tillsammans. Samt att vid nästa puttning bemöta det med en bättre ton.

Och om att motivera det med sanningen

Jag säger typ aldrig tex. “Man slåss inte”. “Man puttar inte”. “Sluta putta”. utan en motivering (undantag finns, som i exemplet ovan). Jag har alltid tyckt att sånna saker är … ehm, ganska o-lärorika. Det säger ingenting om varför. Bara att det är en slags allmän regel om att så är det. Vem följer regler utan att ta reda på varför dem finns? Och om man till slut får barnen att lyssna på sådana regler, utan att veta orsaken, vad för sorts individ har man fostrat då?

Speciellt det här “Man slåss inte.” Nähä varför då? Om man som inte vuxen kan motivera det , med exempelvis “Det gör ont på Kalle” så kommer ju inte direkt ungen att tänka på hur ont det gör på Kalle och verkligen reflektera  över det. Tvärtom, om man bara skriker ut någonting i stil med “Vad håller du på med? MAN SLÅR INTE!” så kommer barnet troligtvis att tänka på sin egen smärta (i hjärtat, av att du skrek) mer än på Kalles fysiska smärta. Och då har man ju gått förbi målet.

Så de gånger jag “missar målet” (med att få barnet att tänka på rätt persons smärta) brukar jag tänka att “nu e det för sent”. Det blev liksom ett missat tillfälle. Andra gånger lyckas jag behärska mig, lyckas svara utan frustration och kanske gå ner på knä och så tröstar vi lillebror tillsammans. De gångerna är de allra mest lyckade i mina ögon. Hur storebror ser att jag inte flippar ur bara för att han gör fel, utan att jag mer visar HUR man rättar till ett misstag (puttningen). Samt att i de lägena är han Väldigt mottaglig för att höra om att det gör ont på lillebror och vi vill ju inte att han ska ha ont.

Om att vara en person som det är tryggt att göra misstag hos

Ofta när jag funderar över mitt föräldraskap och går igenom min föräldrautveckling så tänker jag på en förebild jag har i mitt huvud. Det är en gammal förskolelärare som jag hade som liten, som vi kan kalla K, som var en äldre kvinna. Att hon var äldre spelar ingen roll egentligen, för det finns många äldre personer som inte alls är några förebilder för mig. Men hon hade ett speciellt sätt att bemöta oss barn på som jag vill ta med mig i mitt förälskaskap.

Hon fick mig att känna mig trygg just eftersom hon aldrig blev arg på ett respektlöst sätt. Hon skrek aldrig. ALDRIG. Och nu gjorde visserligen inte så många andra “fröknar” det heller. Minns bara en annan som blev arg vid ett tillfälle, som var arg för att vi barn hade låst oss inne på toaletten. Hur som helst…

K skrek inte. Hon lät som mest lite irriterad när vi ungar busade runt för mycket. Dock var hon väldigt tydlig med att säga vad som var över gränsen och inte. Min mamma var också sån att hon mest lät lite irriterad, men hon var desto otydligare med gränsdragningar.

Både min mamma och K är sådana personer som man som barn är trygg hos. Man vet att man inte kommer få en timme lång utskällning bara för att man har gjort något fel. Man vet att man kan se dem i ögonen. Man behöver inte alls skämmas på samma sätt när man har gjort fel. Man bara gör fel (antingen av misstag eller som ett bus) och sedan drar man lärdom av det och sedan går man vidare.

Till skillnad från…

Vissa andra. Där man vet att när man gjort något fel så kommer det att kännas. Och ja, nu är det barnet i mig som talar från tidigare erfarenheter. Barnet som minns hur utskällningen var högljudd, alldeles för länge, och enbart skuldbeläggande och dumförklarande “Jag SA ju..” , “Lägg ner det där.” , “Se på mig”, “VARFÖR??” (där inget svar var bra nog) , *arga blickarna*, och allt det där dramat som till slut bara blir en klump i magen.

Vem vill vara hos personer som ger en klump i magen?

Då är jag hellre som K.

Och det är därför jag snabbt märker när jag gör “fel” för då är jag mer lik de personer jag inte vill likna, än de personer jag vill likna.

Jag brukar inte be min man om massage precis när vi är uppe i ett gräl. Jag brukar inte heller be mina barn att städa upp eller någon annan tjänst när de är upprörda över något annat – även om jag tycker att det “inte är väl något att bli upprörd över”.

När ungarna hade stökat till jättemycket

Häromdagen så hade det blivit lite kaos här hemma under leken och jag städade lite i motvind kan man säga. Så jag blev arg och uttryckte det inte så pedagogiskt om man säger så. Så äldsa sonen V (3 år)  blev ledsen och då visste jag att nu – nu kan jag verkligen inte be han att städa. Jag hade liksom motarbetat mig själv när jag skrikigt till. Jag hade skapat en situation där jag först måste se till att han inte är ledsen, och sedan vänta ut tills han är redo att hjälpa mig. Så jag bad om ursäkt först och lät han lugna ner sig i min famn. Sen kramades vi en gång extra och jag undrade om han ville hjälpa till att städa. Det ville han inte. Jag blev lite besviken och sa “Då får jag väl göra det själv då… Men du får gärna ångra dig och hjälpa mig ändå”. Vilket han inte såg ut att vilja göra. Dock, när jag var nästan klar så verkade han vilja hjälpa till.

När han ska sluta duscha

Jag räknar iskallt med att han inte vill sluta duscha när jag säger till “Nu är det slut-duschat, kom nu och torka dig” så därför säger jag aldrig så. Jag brukar göra ungefär såhär: Först å främst vill jag bara ge han tid till att smälta faktumet att han måste avbryta leken i duschen och torka sig. Det gör jag genom att jag ber han en stund innan, och utan att uppmana utan mer föreslå “Nu har du duschat länge tycker jag, är det inte dags att gå upp snart tycker du?” varpå han svarar Nej. Jag säger då “Okej, men om en liten stund så får du nog komma å torka dig, eller hur?” varpå han svarar Nej. Jag låter han duscha vidare en stund. Han fick lite tid extra. Sen ber jag kanske en stund igen liknande och kanske att jag minskar duschstrålen så att det inte är lika mycket vatten att leka med. Nästa gång kanske jag stänger av vattnet helt och då brukar han vanligtvis självmant tycka att duschandet blev jättetråkigt och bara studsa ut och be om att få torka sig. Utan tjat. Utan anklagelser. Utan att jag tycker han dröjer onödigt mycket.

Igår hade min son behövt lite mer tid – Under pågående konflikt

Väldigt ofta känner jag att vi har ont om tid. Som igår när vi skulle åka hem från förskolan och äldsta sonen V (3 år) absolut skulle sätta sig i bilbarnstolen själv och absolut skulle göra en massa andra saker först. Då kände jag och min man irritationen blossa upp lite…Kan han inte bara skynda sig? Vi ska ju hinna hem och äta mat och ja ingen var sugen på att stå där i hundra år. Vi började först irriterat “Skynda dig nu!” (liksom beordrande) och sen “Snälla, bara sätt dig ner nu så vi kan åka” (bedjande och lite irriation kvar i rösten). Så kände jag att vi liksom öste på med för mycket irritation utan att liksom förklara något vettigt så jag sa “V, vi är jättehungriga och vill bara skynda oss hem för att äta. Vill inte du också äta?” och jo det ville han så jag sa “När du sätter dig så kan vi åka hem och äta” och då han förstås sätta sig genast. Och så var den lilla situationen över. Och vem vet, den hade kanske också gått över även om vi inte sagt så mycket alls eftersom han bara skulle leka klart i bilen – han behövde bara lite tid.

Idag behövde jag lite tid med minstingen och han behövde tid att vara ledsen och försonas
- Efter konflikt

Idag var vi ute i det fina vädret (se förgående bloggpost för bild). När vi kände att vi varit ute färdigt så bar jag först in A (minstingen 1 ½ år). När jag var på väg in så står V på en trappa några meter bort och ber mig att bära in honom. Jag säger att jag inte orkar bära in honom men att han kan ju komma in själv, med positiv röst. Han blir då väldigt ledsen och jag säger att jag ser att han e ledsen men att jag ska hjälpa A att komma in i huset ordentligt först innan jag kommer ut igen till han. Medan jag är inne med A hör jag hur V är superledsen och till slut börjar röra sig mot ingången. När jag kommer ut och möter honom går jag ner på knä framför honom och han säger att han är ledsen och vill ha en kram varpå jag bekräftar att jag märker det och kramar om honom. Han blir lugnare och då föreslår jag att vi går in, och att jag håller hans hand (bara för att vara nära, inte för att han behöver stöd). Han gillar det och går in med bra humör.
Anledningen till att jag tog upp detta exemplet är just för det här med frågor som “Ska barnen alltid få sin vilja igenom” som jag svarat nej på. Jag gav inte vika på min vilja att inte bära honom, och han fick inte som “han ville” i detta fall (andra gånger kanske jag ändrar mig men jag brukar ofta inte säga nej om jag verkligen inte har lust) men jag sa åtminstone inte saker som “Du kan inte alltid få som du vill!” , “Ser du inte att jag är upptagen?” , “Jaja, du behöver inte bli såå ledsen, jag skulle ju bara bära A!”, “Skynda dig in nu innan jag blir arg” osv.

Ibland behöver jag tid för mig själv - Efter konflikt

Ibland om jag blir sur eller ledsen så vill jag vara lite ifred. Det kan yttra sig på väldigt många olika sätt, och ofta är jag inte ens medveten om det förrän efteråt att jag kanske borde gått iväg å lugnat ner mig lite. Ibland vill jag vara nära men inte prata eller inte kramas. Och jag försöker påminna mig om att detta gäller för barnen också emellanåt. Ibland kanske de inte vill bli sams precis när jag vill! Om vi börjat bli oense och blir osams, så kanske jag vill bli sams direkt efter medan de i det tillfället är i sinnesstämningen “vill vara ifred”. Och de kan inte alltid sätta ord på det – precis som jag inte alltid kan det. Så ofta när jag försöker bli sams och jag märker att det “inte går” så tar jag det inte som ignorans/ en förolämpning osv. mot mig, utan bara att han inte är redo att bli sams. Kramas kan man göra en annan gång. Och egentligen brukar det inte vara så himla långt senare

Andra tillfällen jag önskar att dygnet hade fler timmar - Konflikttillfällen:

- Vid tandborstningen
- Vid läggdags
- När vi ska iväg på morgonen
- När vi är borta på besök.

Och jag tror barnen är ense om det. Många konflikter hade kunnat undvikas om vi inte levde i det här klockstyrda samhället och bara hade mer tid och mer flow. Vad nice det hade varit om jag kunde ringa chefen å säga “Jag blir några timmar sen för ungarna hade behov av att äta frukosten långsamt idag”

Inte bara under konflikt eller efter konflikt

- Innan konflikt

Innan en konflikt sker så handlar det ofta, i min familj då, om att vi ber barnen om saker och förväntar oss resultat omgående. Vi brukar också alltför ofta säga det på ett beordrande sätt. De sakerna bäddar för konflikt.

Tex. så om jag ber min man att gå ut med soporna så ber jag ju knappast honom såhär: “Gå ut med soporna nu!” och sen “NU sa jag” , “Hör du inte vad jag säger?” “Gör nu som din fru säger och gå ut med soporna” (jämför med “Gör nu som mamma säger och lägg dig i sängen!”).

Och skulle det vara så att jag säger “Gå ut med soporna nu!” och han gör det utan minsta eftertanke, så skulle jag inse att han var lika väldresserad som en hund. Jag skulle inte vilja att det var så. Istället skulle jag vilja att jag förändrade mitt sätt att uttrycka mig vänligare så att han kanske inte har något emot att gå ut med soporna.

Jag skulle heller aldrig säga åt honom auktoritärt:
“Nu har du sex med mig” på ett aggressivt och osexigt sätt
“Ta på dig skorna”
“Slå på tvn!”
“Dammsug nu”
“Sitt ordentligt.”
“Ät mer”

Så… Jag vill inte heller säga till mina barn med arg ton:

“Kom hit nu!”
“Ta av dig tröjan!”
“Gå ner från soffan, NU!”
“Gå bort från … ” (om det inte är livsfara men då är man väl förhoppningsvis lite närmare så att man kan dra bort barnet själv)
“Gör det här!”
“Lägg dig i sängen. På kudden. Lägg dig. LÄGG DIG!!”

Det är alltså själva attityden jag tycker är otrevlig och härskande. Man kan väl be om saker artigare än så? Och man kan väl föreslå saker med en positiv attityd? Man kan väl också få barnet att vilja vissa saker själv?

Istället för
“Ta av dig tröjan!” så kan man ju föreslå
“Det ser väldigt varmt ut med så många tröjor, kanske vill du ta av dig en så det blir svalare?”

Och eftersom detta långa inlägg handlade om att ge saker tid så: Jag försöker ge barnen tid också att smälta mina förslag, idéer och påpekanden (under konflikt:) .

Om jag påpekar att det är sent nu, och föreslår att vi ska lägga oss med motiveringen att vi ska upp tidigt imorgon. Tror ni det känns så himla kul om man är uppe mitt i en lek? Jag är sådan själv att om jag sitter uppe vid datorn och chattar med några kompisar som jag inte hört något från på länge och plötsligt sneglar mot klockan och inser att klockan är för mycket… så behöver jag ändå en viss tid för att förlika mig med tanken att jag måste avbryta min roliga aktivitet. Jag kanske börjar säga adjö men drar ut på det in i det sista och klockan hinner bli överdrivet mycket. Och visst, jag e vuxen och behöver kanske mindre sömn och klarar mig ändå. Men ändå så tror jag att vissa barn också behöver tid för att smälta förändringar; små som stora. Ibland alltså.

De gånger nattning och sånt går som bäst är antingen när klockan är jättemycket och de går som zombies till sängen och däckar på tre sekunder eller de gånger när jag förberett dem långt innan om när vi ska ha läggdags. Samt ger det åtminstone någon timme till att borsta tänderna och byta om och lägga sig i sängen. Ibland får de lust att leka lite vid läggdags i sängen, och så ska man ju ha tiden till att läsa böcker och det blir ju ytterligare en halvtimme. Så om barnen stretar emot mycket vid läggdags, och om de vill leka under varje moment så är det ju inte så himla konstigt. Och de gånger vi inte har tiden med 1½ timme inför själva nattningen så påminner jag mig om att det är tidsbristen skulden ligger hos, inte barnen.