MARIEL´s

Det finns en blogg skriven av en bisexuell kille som heter Guevacci (bloggen alltså) som är rätt inspirerande. Han verkar har bra självförtroende och när det kommer till mode blir jag verkligen imponerad. Han vågar klä sig i starka färger, smycken och är dessutom bra på blogg-layout och verkar helt enkelt ha en bra koll på vad som är estetiskt vackert. Det som inspirerar mest är att han kliver ur den manliga könsrollen mycket. Men det kanske också är lättare om man är bisexuell eller homosexuell (framförallt) eftersom att man inte bara har krav på sig att anpassa sig efter vad kvinnor vill ha. Och kvinnor vill ju nog gärna ha någon som är i den manliga rollen. Annars kanske den rollen inte hade varit så eftertraktad? Hur som helst: Han skrev om att vara värd kärlek. Och jag instämmer. Helt utan att känna honom, och helt utan att veta vad han har begått för hemskheter i sitt liv, så vet jag att han är värd kärlek.

Varför? Jo – för att det är vi alla.

Jag vet att jag tjatar om det, men det är ett så fint budskap att det inte gör något om man “förstått det för mycket”. Alla är värda lika mycket, varken mer eller mindre. Jag tror det handlar om ett livsvärde framför allt. Vi existerar. Det är värdefullt. Det bästa jag vet med mina barn: är att de existerar! Det spelar ingen roll om de skulle få sina utseenden förstörda, eller om de skulle begå världens hemskaste gärningar – de är ändå värdefulla och värda att älskas.

Fast jag funderar: Kan man vara värdefull men ändå inte värd att just ÄLSKAS? Av någon åtminstone? Om man känner sig oälskad – inte ens av en enda person – hur ska man då egentligen få feedback på sitt eget värde? Man måste ju börja med att se sitt eget värde innan man helt kan se någon annans. Men om man aldrig själv blir sedd och älskad – hur ska man då kunna förstå vad det är? Jag tänker på om barn aldrig blir visade kärlek – hur ska de då föra det vidare? Självklart måste de få sitt värde bekräftat av någon annan innan de kan se det själva – och när de fått den insikten så kan de också bäst föra kärlekskapitalet vidare?

OK – himla flummigt det blev nu. Men anyway:

Ja du är värd kärlek! Joooo. Inse det och livet blir mycket lättare.

“I do! I do! I love myself.”

Tags: självkänsla

Än så länge har jag inte hittat något alls som Pelle Billing, PB, skrivit som jag finner fel eller omoraliskt. Om det är nån som har ett jämställt tänkande så är det han. Det känns så skönt att äntligen läsa om saker jag tidigare inte fått inblick i. Sjukt intressant och givande; speciellt för mig som har två söner som senare (antagligen) kommer bli män. Det känns bra att bredda sin vy lite; se saker från ett manligt perspektiv. Och speciellt som kvinna känns det då som om att jag då ges mer insikt i en större bild. Bara älskar också sammarbetet han har med Hanna L!

Tänkte citera ut en del i en intervju som gjordes med honom men först lite bakgrundshistoria för den intresserade: Feministiskt perspektiv “kartlade de feministiska dreven” där PB hade en roll. Kartläggningen har Aktivarum analyserat (då han också blev kartlagd). Nu fick i alla fall PB alltså chansen att ge en mer rättvis bild till feministiskt perspektiv.

Jag citerar min favoritdel! Hela intervjun finns HÄR.

EM: Jag undrar hur du tänker dig att maktstrukturerna mellan kvinnor som grupp och män som grupp ser ut i samhället?

PB: Jag ser att det finns de könsroller vi har ärvt och de lever kvar, de har luckrats upp betydligt, men de lever också kvar. De sätter gränser, de sätter normer som kan vara begränsande för både kvinnor och män, absolut. Men jag ser det inte som att män förtrycker kvinnor, eller att kvinnor förtrycker män. Jag talar hellre om kvarvarande könsroller som gör oss mindre fria än vi skulle kunna vara.

EM: Så du eftersträvar att könsrollerna försvinner?

PB: Jag eftersträvar ett samhälle där alla får vara sig själva utan att fördömas för det. Om min pojke vill ha rosa träskor på dagis ska han kunna ha det och om en flicka vill spela amerikansk fotboll trots att alla hennes tjejkompisar vill läsa tjejtidningar, ska hon inte mobbas för det. Det vanligaste kommer alltid att vara vanligast i ett samhälle, så är det. Förmodligen kommer det vara vanligare att pojkar spelar fotboll än att de går i rosa träskor. Men pojken som går i rosa träskor ska inte bli mobbad. Man ska få uttrycka sig fritt utan repressalier, vare sig man anammar ett beteende som 80 procent har eller som 1 procent har. Det ska vara tillåtet. Det kan misstolkas om man säger att man vill ta bort alla könsroller, det kan tolkas som att folk inte ska få ha ganska vanliga beteenden som ganska många vill ha utan att de tvingas till det. Till exempel när man talar om att man vill ha en jämn könsfördelning på alla platser i alla yrken, tänk om det ändå finns vissa skillnader mellan män och kvinnor som gör att vi inte får en jämn könsfördelning? Ska vi då med våld utifrån tvinga vissa män och vissa kvinnor, att ta en utbildning som de egentligen inte vill?

EM: Vad är jämställdhet enligt din mening?

PB: Jämställdhet är till att börja med lika rättigheter och lika skyldigheter. Det är grundbulten. Men man måste lägga till att det inte ska finnas diskriminering i samhället. Om man söker ett jobb ska man inte diskrimineras på grund av kön eller sexuell läggning. Det som ska avgöras är vem som är mest lämpad. Meritokrati om du så vill.

Wow! Gillar speciellt när han sa “Men pojken som går i rosa träskor ska inte bli mobbad.” För om man byter ut “rosa träskor” mot “klänning” så har man min föreställning om hur jag VILL att samhället ska vara inställda till det plagget. Jag vill att alla ska vara fria. Och istället för att säga “han kommer bli mobbad” hellre säga “det är möjligt att han blir mobbad, men självklart ska han KUNNA”. Och Jag förstår inte hur man ärligt kan säga “Nej, han ska inte kunna det” av någon anledning. Då upprätthåller man bara könsroller som är till nackdel för Båda könen.

Bildkälla. Pelle Billing.

Jag har slutat kalla mig för feminist. Inte för att jag inte längre är intresserad i kvinnofrågor, för det är jag. Utan för att det finns ett synsätt i feminismen jag inte anser mig ha tillräcklig kunskap om.

Det började med att många i Pelle Billings blogg kommentarsfält fick mig att ifrågasätta mig själv och mina kunskaper. Om jag ska tycka något måste jag ha källor till att börja med. Viktig lärdom.

Jag föreställde mig att kvinnans makt var mindre än mannens makt. Totalt sett. Att kvinnan är det andra könet. Det var något jag läst mycket om, och varje gång kände jag mig alltid igen mig i det som beskrevs. Jag upplevde att det stämde. Och jag skrev under på att jag ansåg att mannen var normen. Tills jag slutade tro mig veta det.

Så jag skrev i en FB-grupp om att jag valt att sluta kalla mig det, och detta för att jag inte längre ser att kvinnan har mest motvind i sitt liv gentemot mannen. Jag fick ett svar som lät såhär:

S.Ö: “Men det jag menar är att de generellt sett har mer makt (dvs om vi skulle kunna klumpa ihop alla mäns makt till en boll och sen alla kvinnors makt till en boll så skulle mäns boll vara större, och jag tror att detta delvis beror på att vi män som kvinnor, ger män mer möjlighet till just makt), detta innebär dock inte att män har det bättre på ALLA plan, jag skrev inte att män alltid har mest fördelar utan att män (som grupp) har vissa fördelar när det kommer till makt (i samhället).”

Och när vi då var inne på det här med Makt. Så funderade jag mycket kring vad som räknas till makt? Definitionen av feminist lyder såhär: Feminism är en politisk rörelse för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen, enligt Svenska Akademiens ordlista (2006)

Också där blev jag lite förvirrad av uttrycket “likställighet med mannen”. Är det underförstått i den meningen att kvinnan totalt sett har det sämre ställt? Eller handlar det bara allmänt om att man i alla lägen ska vara lika jämställda? Jag ser skillnad på dessa två uttryck nämligen. Eftersom att jag vill att det ska vara jämställt, men inte ser att kvinnan totalt sett har det svårare. Jag ser det inte som att maktbollarna är olika stora; jag ser att dem är lika – men att det är ojämställt åt båda hållen på olika nivåer.

På FB>S.L: “Feminism” förutsätter väl att manlighet överordnas kvinnlighet, abstrakt och konkret? Om en inte tror det så är det nog vettigt att inte kalla sig feminist. Däremot går det ju att förstå denna överordning på olika sätt, och fokusera på andra strukturer i olika grad.”

Och med den förutsättningen kan jag inte definiera mig som feminist. Om jag ska avgöra storleken på två maktbollar; så måste jag ta med hela världen, alla barn och vuxna, och även områden jag inte ens känner till. Om jag ska avgöra storleken på maktbollarna bara i tex. Sverige som är ett väldigt jämställt land till skillnad mot många andra – så tycker jag mig verkligen inte se att männens maktboll är större. Det kan även ha att göra att jag inte ser den politiska makten som den enda makten. Jag ser maktpositioner i hemmet också; och maktpositioner i att feminismen har makt också. Kvotering hör till det. Jag ser det som att alla män är omgivna av kvinnor, och att alla kvinnor är omgivna av alla män. Om kvinnor hade varit så maktlösa – hur lyckades denna förändring ske? Jo, genom att kvinnor valde att göra sin könsroll mindre snäv. Medans mannens könsroll fortfarande är väldigt snäv. Och den som ser sig som maktlös, blir förstås det också. De jag ser är maktlösa är barnen. Och vilka är ofta med och formar barnen inför framtiden? Jo, kvinnorna är först på plats. Det är fortfarande kvinnor som tar mest föräldraledigt. Det är fortfarande ett territorium männen försöker ta sig mer makt på, för att det ska bli mer jämställt. Och som sagt; jag har inte all kunskap för att avgöra vem som har mest makt.
Men fortfarande fanns tanken om Normen i bakhuvudet. Och det var flera som kommenterade det.

Lady Dahmer skrev: Så länge män är normen och kvinnor det “andra” könet och så länge som kvinnor är underordnade så kommer jag kala mig feminist. Det betyder inte att män har det lätt bara att det finns strukturer till mäns fördel.

A-K: “Jag känner vissa likheter med den här diskussionen och den som uppstår när man ställer två kroppsideal mot varandra. När de mulliga/överviktiga klagar på hur folk ser på dem och kommenterar deras kroppar kommer alltid nån naturligt smal/mager människa och påpekar att “det inte är så himla roligt att vara smal heller” och att folk kommenterar att de borde är mer.
Nej, jag förstår att det inte heller är kul men samtidigt lever smala människor i ett samhälle som hyllar dem och vart de än vänder sig visar meida att det se “rätt ut”. Det är faktiskt lättare att leva i ett samhälle där du uppfyller normen – oavsett om det kommer till hur du ser ut eller vilket kön du har. Därför anser jag kvinnor som grupp har de sämre än män och där krymper deras maktboll.”

Varpå jag svarade: “där vare…! män är normen! jag tror bollarna är lika stora men att män är normen! det finns ju kvar i vårt språk också: MAN gör saker, MÄNniskan osv. För mig innebär det inte direkt att män har majoritet i antal fördelar… men helt klart målar både språk, religion och kultur upp föreställningen om att mannen är Bättre att vara än kvinna. vilket kan vara till nackdel för en man också.”

Och jag fick bekräftat att mannen är normen; framför allt att det syns i språket. Och jag upplevde det som att Sverige Har varit väldigt ojämställt men att det blivit bättre. Det tänkte jag då jag klampade in i Pelle Billings kommentarfält igen och kommenterade:

Mariel (jag): “Jag håller med om att männens förtryck av kvinnorna har minskat, i och med att kvinnor fått en jämställd plats bredvid mannen i det offentliga rummet, och har rösträtt osv. Och att det förr i tiden fanns en nedvärderande syn på kvinnan att “hennes plats är i hemmet!” och att det fanns mycket i språket som visade på detta, men också att det finns “rester” av detta i vårt språk idag (som tyvärr många använder utan vidare eftertanke och därför “upprätthåller patriarkatet” =P) . Men jag håller absolut med dig om att det inte är på samma sätt Idag. Jag kan inte påstå att jag som kvinna känner mig särskilt begränsad, maktlös. Men jag kan hålla med om att mannen fortfarande är Normen (och att det i sig kanske är begränsande) och att det mest syns i språket. När MAN talar om .. <– ja där! Men förutom det så ser jag inte direkt att kvinnor i Sverige har det så motvindigt. Jag tycker både tjejer och pojkar behandlas ojämställt. Både kvinnor och män. Och att det är viktigt att inte Utgå från att “Hej man! Jag är kvinna och jag har det lite sämre än dig. Ska vi bli sams och behandlas jämställt?!” som det känns som att feminismen gör. Jag kan därför hålla med lite om det liberalfeminismen menar, men jag vill inte kalla mig feminist längre. På samma sätt som jag inte försöker bli sams med min man och säga “Hej B! Jag vill att det ska vara rättvisst! Speciellt eftersom jag har det värre än dig”. Det känns som att med den utgångspunkten kommer man ALDRIG bli sams…” Och här kom jag in på att även OM maktbollen skulle vara större för männen än kvinnan, så är det ändå en usel utgångspunkt om man vill skapa rättvisa.

Men jag fick svar på tal.

“Aktivarum säger:
25 januari 2012 kl 11:33

Mariel:

“Jag håller med om att männens förtryck av kvinnorna har minskat”

Männens förtryck??? Hör här! Jämfört med hur män brukade behandlas förr i tiden så har kvinnor aldrig någonsin varit förtryckta. Smaka på de orden, kvinnor har ALDRIG varit förtryckta – inte jämfört med män! Bra skräckfilm eller hur men det stannar inte där…..

Däremot har kvinnor haft det sämre än SENARE tiders värderingar – Och däremot har det funnits en mycket liten mängd män som hade det oerhört gott ställt. Feminismen har fått kvinnor missnöjda genom att inbilla kvinnor att hade de varit man så hade det varit en av DE MÄNNEN de hade varit – inte en av förlorarna! Nej nej.

“i och med att kvinnor fått en jämställd plats bredvid mannen i det offentliga rummet, och har rösträtt osv.”

Rösträtt som väldigt få män hade. Säg mig en sak, varför tror kvinnor som du Mariel att om ni hade fötts som man är det en av de få män som HADE rösträtt ni hade varit? Exempelvis i Sverige så hade under 20% av männen rösträtt för 1000 år sedan. Enligt vilken logik hade ingen av er blivit en av de där losermännen?

“Och att det förr i tiden fanns en nedvärderande syn på kvinnan att “hennes plats är i hemmet!”

Till skillnad från den uppvärderande synen att mannens plats är som ruttnande lik på slagfältet? Eller som drunknande passagerare på Titanic? Eller som invalid efter att ha jobbat på de livsfarliga järnverken? Säg mig när du hävdar kvinnor varit förtryckta (som dina lärare sade, som alla andra säger) VILKA MÄN jämför du då kvinnor med historiskt?

Vilken man är det som i dina ögon är den du hade varit om du föddes som man?

“och att det fanns mycket i språket som visade på detta”

Nej, sådana där språkteorier är helt obevisade – påhittt som lärare försöker låta viktiga med men som skapar enormt otrevlig stämning i klassrummet om man säger emot/ begär bevis. Däremot finns det en hel del i HANDLANDE särskilt vid faror och katatstrofer som talar sitt tydliga språk och handling trumfar ord – ALLTID! Ord är alltid värdelösa jämfört med handling!

Det gäller även denna text!

“men också att det finns “rester” av detta i vårt språk idag (som tyvärr många använder utan vidare eftertanke och därför “upprätthåller patriarkatet” =P)”

Du får gärna förespråka den där teorin om du vill – med källor – men jag rekommenderar det inte. Du kan spåra de trendiga språk-teorierna tillbaka till Ferdinand de Sassure och hans lärjungar om du vill men ju mer du gräver ju mer kommer du att se hur socialvetenskapen inte har bevis för någonting.

Jag bad en genusvetarkille här om källor/belägg, han har fortfarande inte svarat.

“Men jag håller absolut med dig om att det inte är på samma sätt Idag.”

Det var inte på samma sätt igår heller – inte jämfört med den man som är den man du är mest sannolik att ha varit om du hade varit född man på den tiden. Att feminister misslyckas att förstå detta har t o m fått ett eget namn “Apex fallacy”

“Jag kan inte påstå att jag som kvinna känner mig särskilt begränsad, maktlös. Men jag kan hålla med om att mannen fortfarande är Normen (och att det i sig kanske är begränsande) och att det mest syns i språket.”

Nej det syns inte i språket – man kan inte göra sådana slutsatser av språket – finns absolut inga belägg för detta. Men som sagt vill du diskutera stollar som De Sassure som såg allting som “språklig konstruktion” så kan vi göra det (Han tas upp ingående i “Theorys Empire – en bok jag bloggat om och har)

Men det är du (och dina lärare) som skall komma med källor. Jag har suttit på riktiga lektioner i kommunikationsteori och jag är trött på att höra personer sprida teorier de inte kan bevisa alls utan som måste antas vara sanna för annars får den store gurun fel och de har inget annat att komma med.

“När MAN talar om .. <– ja där!”

Se där vadå?
Ursprungsordet är MADR och står för människa – inte för manliga könet. Som sagt språkteorierna är flum och trams. Du kan inte läsa ett dugg av det här annat än att ordet man har två betydelser. En för det manliga könet – en annan inte. Att ord kan ha mer än en betydelse är heller inte en nyhet för dig så varför skulle du ta för givet att just DETTA ord enbart kan ha en betydelse? Det går inte ens ihop med grundskolesvenska att göra det antagandet.

“Men förutom det så ser jag inte direkt att kvinnor i Sverige har det så motvindigt. Jag tycker både tjejer och pojkar behandlas ojämställt. Både kvinnor och män.”

Ja det är synd om männniskorna!

“Och att det är viktigt att inte Utgå från att “Hej man! Jag är kvinna och jag har det lite sämre än dig. Ska vi bli sams och behandlas jämställt?!” som det känns som att feminismen gör.”

Ändå gör du samma fel själv – Dock på historiskt plan – inte Nutida.

“Jag kan därför hålla med lite om det liberalfeminismen menar, men jag vill inte kalla mig feminist längre. På samma sätt som jag inte försöker bli sams med min man och säga “Hej B! Jag vill att det ska vara rättvisst! Speciellt eftersom jag har det värre än dig”. Det känns som att med den utgångspunkten kommer man ALDRIG bli sams…”

Poängen, Mariel är att vi är osams för att feministerna har skapat en falsk historieskrivning åt sig själva och kvinnor. De har hänsynslöst utnyttjat mäns urgamla tendens att främst skydda kvinnor före män (Chivalry) för att få lära dig en helt falsk historia.

Att du sedan kan se dig runt idag och erkänna “det är bättre” spelar ingen roll för det kommer alltid att gnaga i bakhuvudet att det är just pga de goda fina feministernas arbete det är bättre och därför får man inte kritisera feminister för då riskerar världen återgå till den påhittade fantasihistoria som visserligen aldrig funnits men som du och andra kvinnor lik förbannat verkar tro på.

Varför ni tror på det vet jag inte. Det är min viktigaste fråga till dig. Om det förr i tiden var 10 män som hade rösträtt och 90 män som inte hade det.

Vad får dig att tro att du hade rösträtt om du föddes som man?”

Och jag insåg än en gång att jag inte hade säkra källor att luta mig tillbaka på. Jag har helt enkelt inte Kunskapen nog att uttala mig om varken maktbollar, om värdet i kvinnor och män historiskt eller språkets historia. Det kan mycket väl vara att jag missuppfattat hur mycket som helst. Att när män sänks genom att kallas “fjollig” och en kvinna sänks genom att kallas “slampa” så är det bara olika former av värde som man försöker rubba. Det kan också vara att andra gjort samma misstag som jag.

Så med insikten om att jag inte har kunskap nog; så är jag tillsvidare inte feminist och kommer kanske aldrig att definiera mig som det igen. Däremot är jag absolut för jämställdhet fortfarande (såklart!) och ser till både kvinnofrågor och mansfrågor. Ordet “mansfrågor” fanns tydligen inte ens i denna bloggs ordbok. För det berör mig: både kvinnor och mäns orättvisor. Jag, min mamma och mina vänninor är kvinnor. Min man, mina barn, min pappa och manliga vänner är män. Jag vill inte att någon av oss ska behandlas orättvist bara på grund av könet. Jag vill här också tillägga att även dem som varken definierar sig som man eller kvinna ingår i min omtanke. Sen känns det lite som att resterande begrepp så som jämställdist m.m. är smutskastade. Tills vidare kör jag på min Mariel-ism. Det känns rätt.

Jag har aldrig förut riktigt tänkt över det här med om det finns en städ-norm. Vad är normal-städat liksom? Hur gör majoriteten?

Det är lite lustigt det där. Jag uppskattar verkligen att städa. Det ligger ett genuint intresse att systematiskt ordna upp oreda och se hemmet bli mer estetiskt tilltalande. En duktighets-känsla brukar också infinna sig när man är klar. Men det måste ske självvalt. Inget dödar inre motivation så mycket som när det ersätts av yttre. Om någon tvingar mig infinner sig genast olust (och med tvinga menar jag bara tjat). Som tur är så ingår det inte i min roll att städa – och därför sker det självmant väldigt ofta: dagligen. Min inre lust för att ordna gör också att jag många gånger städar hos andra. Det spelar nästan ingen roll hur stökigt – eller städat – denne har, utan det bara händer att mina fingrar ställer saker i ordning. Jag har tänkt på att det kan uppfattas som en pik, men har märkt att det oftast bara uppskattas, och dessutom hoppas jag att andra uppriktigt vågar be mig sluta om de absolut inte vill det. Typ “sluta. Jag vill ha det som det är.”

Det lustiga jag ville komma fram till var att jag ändå flera gånger blivit kritiserad för att städa för lite. Av märkliga personer som tror det är upp till dem att komma hem till mig och bedöma vilken min roll är. Som om att min hustru-roll skulle kunna definieras av andra än dem som är i vårt äktenskap. Dessa ohövliga personer, berättar säkert välmenande (ur deras synvinkel) att det borde vara mer städat. Borde? Eh, nej: Hemma hos oss borde ingen ingenting. Vi har inget behov av att vara normala. Om de nu har ett behov av att det är mer städat när de kommer på besök så kan de väl göra något åt det själva – alternativt inte komma på besök alls.

Stökig bänk! Skäms inte!

Som ni kan se gör även jag prioriteringar. Mitt livs mening består inte i att ha ett städat hem. Det är mer en hobby. Och en nödvändighet för trvivsel. För ordning; att det ska vara lättare att hitta saker och att inte djur och växter ska börja leva i hemmet. Men förutom det gör jag dagligen prioriteringar också. Ibland satsar jag mer på vardagsrummet än köket. Ibland satsar jag mer på golvet än andra ytor. Ibland satsar jag mer på köket än badrummet och tvärtom osv. Ibland låter jag helt bli. Välkommen hem till mig liksom! Jag skäms inte längre!

Min vän Hanna skrev ett blogginlägg om otrohet. Och jag kände för att svara för mig.

Hon skriver:  “…Jag undrar om rädslan många har för att bli svikna genom att partnern är otrogen har att göra med rädsla för att vara ensam? Rädsla för att vara bortvald, rädsla för att bli övergiven… Kanske grundar sig denna rädsla i att vi som människor är lite possessiva. Vill äga. Vill ha själva. Ifall då partnern är otrogen så är han/hon inte längre vår…Det gör ju ont att bli övergiven oavsett ifall det handlar om en kärleksrelation, familjerelation eller vänskapsrelation.

För mig är ju inte otrohet det största sveket. Det största sveket hade varit ifall min partner misshandlade mig. Fysiskt, psykiskt. Spelar ingen roll. Noll tolerans gäller där. …”

Mitt svar på det är: Absolut. För mig (och kanske speciellt för mig som är adopterad) är det min största rädsla att bli övergiven. Att stå där ensam. Och att ha ingått i en relation är lite som att ställa sig bredvid den och lägga ett tunt rep runtom. Ju starkare relation, desto starkare och tåligare rep. Det är möjligt att det ligger lite “ägande” – tankar kring det där. Till exempel så ser jag ju min man som just MIN man. Ingen annans man. Och om han skulle svika mig genom att vara otrogen (för han vet att jag skulle bli sårad) så skulle jag absolut känna att det där “repet” som höll oss enade försvagades, kanske till och med utplånades helt. Det skulle kanske ta bort vårat “Vi” helt och hållet och då står jag där ensam kvar utan min närmaste vän. Och det är förödande för mitt psyke. Så det kanske går att se som en form av misshandel? Att inte vara respektfull nog att avsluta en relation innan en annan påbörjades och dessutom (så som många gånger otrohet kommer fram) komma fram via omvägar. Och att det är därför många säger “Otrohet: Noll tolerans! Om du är otrogen lämnar jag dig!” just för att det indirekt är psykisk misshandel. Till exempel så skulle du väl inte stanna i ett förhållande där detta upprepades med jämna (eller ojämna) mellanrum?

Men som vid all misshandel, både indirekt och direkt, psykisk och fysisk, så är det lätt att på förhand säga hur man skulle reagera. Jag har sagt till både min man och mig själv att jag kommer lämna honom om han skulle vara otrogen. Men skulle jag Verkligen det om det hände? Skulle det vara ett lätt beslut eller skulle beslutet ta såpass lång tid att beteendet normaliserades och att jag under tiden fick min självkänsla såpass låg att jag inte ens ansåg mig värdig att vara i ett bättre förhållande? Det är omöjligt egentligen att svara på det. Vad jag Faktiskt skulle göra i realiteten. Men jag hoppas att jag minns mina ord jag tänkt på förhand. Att jag inte ska normalisera det beteendet. Och att jag inte ska se det som min skuld även om jag har “provocerat” fram ett misstag. Misstaget ligger hos den som utförde det.

Och då menar jag kärlek i vilken relation som helst. Jag tror att det är viktigt att inte släppa kärleken för lättvindigt. Och med lättvindigt menar jag att man släpper en relation som fungerar alldeles underbart, men så stör man sig på någon småsak och släpper taget. Visserligen, om man nu gör så – så kanske den inte fungerade så underbart

(Obs! Någon som bryter mot lagen tex. genom att bruka våld mot dig; lämna och anmäl!)

Jag insåg också att en fungerande relation beror på så mycket mer än bara kärlek. Kärlek är något man totalt måste bortse ifrån om man blir misshandlad. Man måste tvinga sig att se bortom kärleken till den personen och prioritera kärleken till sig själv. Samtidigt i en annan relation där allt fungerar felfritt men saknar kärlek; saknar man en viktig grund.

Jag brukar i alla fall försöka hålla hårt i mina bästa relationer. Jag försöker vårda dem. Berätta för dem som betyder mycket: “Du betyder mycket”. Ärlighet i den bästa formen! Och jag försöker att reda ut bråk: “Vi pratar om det!” istället för att ignorera eller ta omvägar. Om man nu behöver betänketid och inte ett samtal, så fungerar alltid: “Jag behöver tänka ifred”. Sen förstås, om dessa samtal aldrig kommer någonvart, eller att man aldrig blir lämnad ifred… så kanske man bör ifrågasätta relationen en gång extra.

Samtidigt som jag gärna vårdar och håller kvar i bra relationer så släpper jag den som vill gå ur. Det finns ingen mening med att försöka göra reklam för sig själv om personen redan har en bra bild. Jag brukar utgå från ordspråket:

“SI AMAS A ALGUIEN,
DÉJALO IR; SI VUELVE, ES TUYO,
SI NO, NUNCA LO FUE”

Som på engelska är: “If you love somebody, let them go. If they return, they were always yours. If they don’t, they never were.”
(Jag var inte så bra på att översätta till svenska!)

Det finns en låt också som är en kärleksförklaring:
Brett Dennen – The One Who Loves You The Most

“When all the debutants desert you
And all the doorways are all closed
And all the harlequins have hurt you
I will be the one who loves you the most
I will be the one who loves you the most”

“See, when you forgive your imperfections
And you’ve auctioned all your clothes
And you look to see your true reflection
You will be the one who loves you the most
You will be the one who loves you the most
You will be the one who loves you the most“

Som ger mig budskapet: Jag älskar dig mest till den dagen du älskar dig mest; då du ser dig för den du verkligen är.

För hundra år sen skrev jag kommentaren till Del 1. Men här kommer i alla fall nästa del

Babycenter:

Vad som är passande på korten man skickar till släkt och vänner när bebisen kommit: Födelsedatum. Hur mycket bebisen vägde. Bebisens längd. Chokladfläckarna från de två paketen Mums-Mums du åt medan du skrev adresser på kuverten. Hur mycket du väger är ett mer okonventionellt val. Likaså hur mycket barnbeck som bebisen bajsade och hur lång den skrumpnade biten navelsträng är. “Detta är vårt barn. Vi är skittrötta.” är inte passande. Försök istället att skriva något som inkluderar följande ord: “Mirakel”, “lycka”, “underbart”.

Jag tycker det är trevligt att skicka och ge kort. Personligen har jag inte riktigt haft orken till att skriva sådana kort när jag fått barn. Men om jag nu skulle ha orkat hade jag nog skrivit något i stil med: “Det blev ett barn som vägde nästan 4 kg och var typ halvmetern lång! Han äter bra och än så länge mår vi alla oförskämt bra! See ya!” Måste också lägga till att om man vill skriva “Detta är vårt barn. Vi är skittrötta” går det alldeles utmärkt att skriva om det är så man känner. Du avgör bäst

Jag har provat någonting helt nytt för mig. Jag provade att vara lite onormal! Jag tror nämligen inte att så många med mitt kön och ålder målar sina läppar blå och går ut med risken att kunna synas i detta område där jag bor. Det var ett litet steg, men ändå ett stort steg för mig som alltid varit rädd för att vara den där onormala. Jag har aldrig vågat riktigt medge på vilka sätt jag är onormal. Inte så att det blir så offentligt åtminstone.

Nu vet jag inte direkt om blå läppar är direkt den jag vill vara – men hur ska jag Egentligen veta om jag inte ger det en ärlig chans? Det kändes lite kul faktisk. Jag stod lite framför spegeln och provade på lite olika grimaser. Är detta jag? frågade jag mig själv. Svaret blev nog nej måste jag säga. (Och detta hade du kanske själv kunnat lista ut genom att ändå inte prova – men det kunde inte jag lista ut)

Någon kanske undrar “Men hade du inte den normala tonårsperioden där man provar på olika stilar i hopp om att finna sin egen stil?” Öhm. Jo som de flesta andra försökte jag att klura ut vem jag var under en väldigt föränderlig period i mitt liv. Men jag försökte också passa in (det försöker jag inte på samma sätt nu). Det blev en balansgång kan man säga. I grundskolan lyckades jag faktiskt gå till skolan i de allra märkligaste utstyrslarna (inser jag nu i efterhand). Men jag minns att jag ändå alltid höll mig begränsad för vad “alla andra ska tycka”. Jag ville ju inte bli retad. Eller klassas som onormal. Så det är väl den där begränsningen som hållt i ändra fram till nu då.

Jag har funnit vem jag är som person nu. Men jag har fortfarande inte funnit vilken min klädstil är kan man säga. Och jag tycker det är himla kul med mode, speciellt att komma på sin egna stil. Inte för att det skulle göra något om ens egen stil var densamme som “alla andras” men de stilarna har jag ju redan provat typ

Så här hade jag tex. aldrig vågat gå till skolan som barn / ungdom. Aldrig.

Och förresten! Det är jag som har klippt håret helt själv! Jag ville ha exakt den där looken. Sen färgade jag det utan att det syntes

Tags: Onormal

Jag tycker det är himla intressant med ord! Svenska var ett av mina favoritämnen i skolan och även ett av mina bästa. Språket är så givande och kan verkligen få en att känna sig levande. Det beskriver så mycket; saker, känslor, tankar; såväl konkreta som abstrakta. Jag skulle kunna skriva en bok om tankar jag har om språket men jag ska försöka inte göra det precis just nu

Det som är spännande är när människor ser ord på olika sätt. Hur man kan se “rutiner” på olika sätt, hur man kan se “diskriminering” på olika sätt, hur man kan se “hen” på olika sätt, och hur man kan se oändligt många ord på olika sätt. Det är intressant! Det är liksom bäddat för missförstånd men när man är överens så är man mer i samförstånd än någonsin!

Sen har jag på senaste tiden funderat kring innebörden av ordet “feminist” och vilket synsätt på världen man faktiskt ställer sig bakom. Om det handlar om vem som har mest makt i världen har jag kommit fram till att Jag tycker att maktbollarna könen emellan är lika stora, alternativt nästan omöjligt att räkna storleken på. När det handlar om vilken av könen som är Norm kan jag stå för att mannen är det. När det handlar om jämställdhet tycker jag självklart att det ska vara jämställt mellan könen. Lika mycket rättigheter, ansvar och frihet. Jaja… vi får se vad jag i slutänden definierar mig som Jag behöver inte definiera mig, men jag tycker det är kul, och att det finns flera fördelar med att faktiskt göra det.

Jag brukar försöka tänka på hur jag formulerar mig. Åtminstone när jag pratar med andra människor offentligt. Det gör visserligen att när jag väl slängt ur mig något dumt formulerat så vet folk oftast att jag tänkt på det innan – och därför sällan ser det som att de missförstått mitt budskap. Genomtänkta budskap är liksom meningen att formuleras så att de ska bli svårare att misstolka. Så själv har jag mindre utrymme för “snedsteg” när det kommer till sånt. Precis som många andra människor i min situation som är bra på att formulera sig.

Andra människor som inte tänker över hur de säger saker kan bara kasta ur sig saker. Det är enklare för dem att säga “men ta mig inte så bokstavligt!” eller “äh men jag har inte så lätt för mig att formulera mig. Du missförstod” när de sagt något dumt. Jag menar att det är enklare för dem att bortförklara sig också, eftersom de ändå inte lägger tid och möda på att just INTE missförstås.

Jag tycker inte något sätt är bättre än det andra. Det finns både för och nackdelar med både personlighetstyperna (och det finns säkert fler personlighetstyper än så , världen är i gråskala som man brukar säga. )

Men det finns en fras jag inte riktigt kunnat släppa än. Och det beror inte på att jag inte har ett liv, eller att jag bara för att jag tänkt på detta någon millisekund då å då struntat i att tänka alla andra miljoner tankar man kan tänka. Det beror på att jag inte förstod budskapet helt enkelt.

Från en bekant: “Kom nu ut av Internett og inn i det virkelig liv Mariel.”

Och jag har funderat mycket på det där. Jag skrev det nyss om mina funderingar men det blev en mindre novell så jag låter bli att publicera. Men det jag kom fram till var att det fanns ingen logik i påståendet. Det är snarare ett sätt att trycka ner någon när man blir upprörd för en sak, om än omedvetet. Svaret kom ju faktiskt då jag valde att ta bort denne från min Facebook. Så jag fick en respons som indirekt sa att jag gör felprioriteringar i mitt liv. På samma sätt som jag fick läsa

av samma person: “Mariel oppfostre nu dine barn hvordan du vil, er du som bestemmer det. Men du er nettopp startet og får kanskje et annet syn på hvordan virkeligheten egentlig er og hva som er praktisk. Snakker ikke om rosa og kjoler.

Skjønner ikke hvordan du har tid til å holde på med dette på dagene med 2 små hjemme og et stort hus.”

Det är det heller ingen logik eller vilja att föra en konstruktiv debatt som visas. Att dra in hur ett hushåll tas hand om är totalt orelevant till när man “delat” med sig ett blogginlägg (som handlar om att jag hittat andra likasinnade på internet) till sin Facebook. Och vad jag kan läsa lite mellan raderna, finns en slags irritation över att jag fortfarande skriver mina åsikter. Och fortsätter skriva dem även när andra har andra åsikter. En annan kompis skrev att jag inte respekterar att andra har olika åsikter – och detta baserade denne Enbart på att jag fortsatte mala på med mina inlägg. Att personen i fråga har ett val när det kommer till att läsa verkade inte finnas på kartan. För ni vet väl att man kan markera vilka inlägg man vill ha från en person? Och man kan välja om man vill ha personen på sin FB. Och man kan välja att hitta alternativa kommunikationssätt.

Så att påstå att jag inte är verklighetsförankrad för att jag sitter på internet och spyr ur mig åsikter är totalt ologiskt (och ett totalt underskattande av Internet som nu är hotat som vi känner det < !  ) -  Att tro att jag inte respekterar andras åsikter bara för att jag säger min egen är också rätt ologiskt. Och att indirekt sätt nämna mina barn och mitt hushåll är bara en frågeställning som baserar sig på att jag gör felprioriteringar i livet. För hur jag och min man har bestämt att hushållet ska tas hand om, det är det bara vi som vet något om. Så det är väl därför denne person inte förstod något. För att denne applicerade sitt liv på mitt liv – rakt av. Och igen: underskattande av Internet! Jag sitter ute i skogen ensam med mina barn och skulle vägra bo här om det inte fanns Internet!! Att inte förstå hur jag har TIDEN är enbart relaterat med prioriteringar att göra. Och det är bara elakt att påstå att det är mina barn som bortprioriteras. Städning däremot är logiskt att jag bortprioriterar, men det finns liksom inga nackdelar med det förutom om man själv prioriterar det högt förstås.