Varför är det så konstigt att föreställa sig att en heterosexuell man kan tänkas vilja ha en klänning utan att för den delen vara lite mer … kvinna? Han är väl precis lika mycket man som vilken man som helst.

Det här var förresten jag & min man igår:

100 % man. Heterosexuell. Med en rosett i håret. Och nej, han bejakar inte sin feminina sida. Han börjar helt enkelt inte omdefiniera sin könsidentitet eller sin existens enbart för att han har en rosett i håret.

Men det är helt okey enligt normerna (eller kanske inte med tanke på att några i omgivningen fnittrade lite) jämfört med om jag hade satt på min son en rosett i håret. Då minsann hade blickarna höjts och en del hade tänkt att jag låter min son ta smällarna för mina radikala åsikter. Visserligen är min man vuxen och har en friare vilja, jämfört med min son, men om jag hade haft en dotter hade ingen reagerat över en rosett. Snarare hade det bemötts med ett “Åhh vad fiiiint!” Ingen hade tänkt att jag försöker forma min dotter. Någon hade bara sett det som praktiskt – så varför kan det inte vara praktiskt på min son?

Jag tar inte på min son en rosett inför andra just för att risken finns att han bemöts av sneda leenden och flackande blickar. Ett “he he… har du en sån som tjejer har?” och genast har mitt barn fråntagits möjligheten att använda det fritt.

Och det är ungefär den uppfattningen jag har fått hittills av pojknormen. Att det handlar om vad en pojke inte är. Att han inte ska vara för feminin. Att det finns en gräns för hur “feminin” han får vara (även om den gränsen ändå är innanför ramarna “sig själv”).

Flicknormen… den verkar handla mer om hur man bör och ska vara. Hur mycket feminin det är viktigt att vara för att kunna värderas riktigt högt. En flicka kan man vara på många olika sätt, både i byxor och klänning, men det är (precis som för en pojke) ändå väldigt viktigt att se ut som en flicka. Kan man misstas för en pojke så börjar man närma sig gränsen för normen. En flicka som kanske klär sig typiskt “pojkigt” har mycket sällan kort hår samtidigt.

Men det är ändå bara att skrapa normerna på ytan. Går man på djupet så hittar man de allra sjukaste idealen som väntar. Och inte hinner man vänta länge…barndomen blir bara kortare och kortare…!
Det ska börjas i tid <<Klicka!

Och det är därför jag kommer säga till mina barn “Det finns inget du inte kan bara för du är pojke – förutom möjligtvis föda barn.” Och det har inget att göra med att föra in han i en fantasivärld där illusioner låter han gå i klänning i skolan. Men det har att göra med att han ska förstå att det är han som har makten över sitt liv och ingen annan. Samtidigt såklart informera om hur omvärlden ser ut, och hur andra tänker. Men mitt första budskap tror jag kommer följa med resten av livet. Hellre det än “anpassa dig är du snäll. Anpassa dig för guds skull annars accepterar jag inte dig.”

Och angående kvinnosynen – att flickor ska vara fina och behaga – så känns det viktigt att inte låta mina barn suga åt sig det sneda budskapet. För en flicka gäller det att stå emot budskapet “Du ska alltid vara vacker” (tänk dig valfri Disney film) och för mig gäller det att få mina söner att förstå att flickor inte skiljer sig från pojkar på den punkten. En ful flicka är aldrig en misslyckad flicka. Helst hoppas jag att mina barn inte värderar det yttre särskilt djupt alls. En dålig kvinnosyn påverkar flicka som pojke.

Det vackra sitter på insidan. Alla – oavsett yttre skal – bör värderas högt och lika. Alla förtjänar att bemötas med respekt. Däremot behöver man absolut inte umgås med alla eller vara vän med alla. Men först och främst är man en individ med en rad uppsättning egenskaper. Inte en rad uppsättning köns-egenskaper. Min man är tex. varm, omsorgsfull, omtänksam och omhändertagande och det är något som ingår i hans mansroll, men framför allt i hans människoroll.

Min man är 100 % man. Även om han skulle gå i en rosa klänning med smink och rosetter i håret. Han är 100 % man oavsett vad någon annan säger. Och om han säger att han är en man så väljer jag att lita på det. Om min son väljer att gå i en rosa klänning så har jag av samma anledning ingen avsikt i att försöka intala honom att han är några % mindre pojke (i form av: “nämeh.. klänning…du är väl ingen tjej heller”). Och det är därför jag, trots genusintresse, faktiskt är en stark förespråkare av att faktiskt tala om kön. För att det är naturligt att köna. Det är det överdrivna jag vill göra sundare och vettigare.

/Kvinnan – no matter what

På något märkligt vis blir det också så att köp till mig själv är väldigt sällsynta. De har inträffat på senaste tiden – för det är ju viktigt att inte glömma bort sig själv – men fortfarande är de riktigt sällsynta. Nu senaste gången så köpte jag hem kläder till äldsta sonen och strumpor till min man. Att jag själv har ett klent utbud av strumpor är en annan sak! Man klarar sig ju ett tag till

Köpte mest grejer till V då: regnkläder, ett minikök att ha i lekhuset, mini-köksredskap och mat, måleri-kit och en höst-/vårjacka.

Inte illa va?! Matbordet har blivit en ateljé idag Det är tejpat också så vi får äta vid det andra bordet några dagar framöver Och apråpå äta och mat så ska det storhandlas idag! Sen e det helg!

Strumporna och jackan kom från Ellos.no, och resten från lekmer.no

]]> http://mixifamily.com/2012/05/18/det-blir-mestadels-inkop-till-barnen/feed/ 0 http://mixifamily.com/2012/05/18/17e-maj-norges-nationaldag/ http://mixifamily.com/2012/05/18/17e-maj-norges-nationaldag/#comments Fri, 18 May 2012 06:58:01 +0000 Mariel http://mixifamily.com/?p=2947 Igår firade vi Norges nationaldag!

“Egen integritet

En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär det vill säga den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).”

Vilket oavkortat får mig att tänka på saker som: det personliga, rätten att bestämma hur man själv ska porträtteras, det egna och möjligheten detta.

Så… till det här med bloggandet och hur man visar bilder på sina barn.

>>Först och främst vill jag inte ta ett “allmänt” ställningstagande. Jag tänker inte komma fram till vad som är generellt bäst för alla. Jag tänker _inte_ säga att det är fel att blogga om sina barn, med bilder, med text som beskriver deras liv. Absolut inte. För jag kan inte påstå att konsekvenserna från det är större än att bara gå utanför dörren… det finns risker med allt. Vad som känns bäst för mig är inte nödvändigtvis vad som känns bäst för dig. Inte i det här fallet.<<<

Däremot vill jag, kanske mest för min egen skull, skriva om varför jag kommer att ta bort majoriteten av bilderna på barnen i bloggen. Om vad jag kommit fram till efter några dagars tänkande kring det här med att visa upp barnen på nätet: även Facebook och dylikt.

Såhär ser jag på “konflikten” mellan min frihet att visa upp bilder på mina barn som ju ingår i mitt liv och barnens frihet till att senare känna sig lugna över att ha kunnat vara med och påverka hur de exponeras i sina liv.

1. Om jag skulle utnyttja min fulla frihet och bestämmanderätt så skulle jag förflytta mittenlinjen (gränsen) mycket närmare mitt barn. Jag skulle kunna visa alla sorters bilder, kunna filma den i de allra pinsammaste situationerna för att sedan skicka in de till tex. Americas Funniest Homevieos. Eller allmänt bara att jag bloggar om barnen i bloggen… som kanske blir läst av någon som senare känner igen oss på stan. Eller att i och med att jag bloggar om både dem + andra kontroversiella åsikter så blir de förknippade med mina åsikter även om de som äldre tar avstånd från dem. Eller videobloggar om dem (vilket har hänt). Tänk dig min frihet utnyttjad till maxgränsen. Tänk dig youtubeklipp där barn filmas när de gör pinsamma saker, tex. har diarré eller pratar konstigt p.g.a. tandbedövning. Klipp som ses av hundratusentals människor. Tänk dig kändisar vars barn får stå ut med kamera-crew kommer hem till dem och filmar. Och tänk på att en blogg kanske kan jämföras med att stå med i tidningen ungefär var… ja det beror nog helt på hur många läsare du har. En större blogg kommer antagligen med större ansvar. En liten blogg kanske kan jämföras med en enstaka tidningsnotis?
2. Om mittlinjen var närmast mig istället och mina barn hade störst frihet så skulle det i praktiken kanske innebära att jag inte skrev om dem alls, och att utåt sett visste man inte ens om att jag hade barn. Allt för att barnen själva ska kunna välja om de vill sammankopplas med mig och att det i framtiden inte ens ska kunna gå att läsa “han grät efter vaccineringen” som vuxen.

2 ovanstående scenarion är båda två otänkbara för mig. Jag kan inte tänka mig att exponera mina barn fullt ut och jag kan heller inte tänka mig att anonymisera dem 100 % bara för att … [sätt in hundra st "tänk om" - tankar]. Jag har redan varit relativt försiktig med mina bilder tycker jag, i och med att jag vattenstämplat dem (eg. copyright-markerat). För att minska risken pyttelite att någon tar dem och tex. anger dem som sina egna. Men jag har aldrig riktigt ställt mig själv frågan:

“Hur skulle det kännas om jag nu fick veta att det finns en plats där mina föräldrar skrivit om mig och visat bilder på mig som barn? Att en del har sett min uppväxt år efter år och troligtvis fortfarande kan se den om de vill (min barndom alltså)?”

Och det första jag känner är att jag inte skulle tycka om tanken på det alls. Förutom själva grejen att jag finns någonstans där x antal människor redan sett mig så skulle jag förstås bli obekväm med tanken på att inte ha vetat om det. Det kan ju lösas genom att man har en dialog med sina barn och faktiskt frågar dem vad som känns okey med dem. Pratar med dem om att det finns något som heter internet och att där visas bilder. Bilder tycker jag är snäppet värre än enbart beskrivande text på samma sak. Problemet med det (att ta deras tilåtelse som ett argument) är att även om man pratar med barnen om det – så får man troligtvis ett barns svar. En person som troligtvis inte är helt mogen nog att ta de besluten. Det är ju inte så att man frågar sitt barn om hen vill tatueras för att sedan lita blint på att barnet vet konsekvenserna av det. = Bra att ta dialogen! Bra att fråga! Inte bra att låta det bli grunden till konsekvens-avgörandet.

Anyway. Jag tänkte att jag skulle försöka hålla mittenlinjen någonstans mellan oss. Inte så extremt åt något håll. Därför tänkte jag utföra följande:

• ta bort många av de bilder jag har haft uppe fram till idag. De jag ville ska kunna se bilderna har troligtvis redan sett dem vid det här laget. Således behöver inte alla finnas kvar. Bilder på facebook till släktingar kommer jag regelbundet lägga upp (tills jag har råd att köpa dem fotoböcker ist) men också regelbundet ta bort.
• Bilder i bloggen kommer jag också att ta bort, eventuellt hela inlägg. Detta beror inte enbart på det här med barnens integritet utan att jag samtidigt funderat lite över bloggens syfte senaste dagarna (så en del andra inlägg kommer också ryka trots att de inte har med barnen att göra). Obs! ALLA bilder på barnen kommer inte att tas bort. Bara enskilda som jag tycker är “onödiga”.
• I framtiden kommer jag antagligen att skriva något mindre om barnen, och publicera färre bilder.
• Alla bilder kommer fortfarande vara vattenstämplade.
• Kvar kommer, när barnen blivit stora nog att förstå (på riktigt förstå, inte bara “veta”), det att finnas ett fåtal bilder från deras uppväxt att finnas tillgängliga på internet för alla att beskåda.

 Och eh… Om det är ngn som känner mig som läser nu: ta gärna bild på barnen om ni vill ha det. Men fråga gärna mig om ni ska publicera dem någonstans. Stämpla dem alltid om man kan se ansiktet.

Har också hunnit med två diskmaskinomgångar, städat hela köket och varit ute med barnen. Så himla nice med bättre väder… numera sover Antonio ute varje förmiddag. En trevlig vana – och nyttig. Barnen har hunnit stöka ner hela vardagsrummet och när vi åt lunch kom det nog mer mat på golvet än i magen!! Vi åt pasta m. tonfisk.

Ikväll kommer B hem med lite leksaker jag beställt och sen kommer jag natta barnen själv för han ska iväg på ett bilevent. Det kommer nog gå bra.

Ändå, just eftersom det var så jag blivit bemött som liten, så är det precis vad jag gör när jag blir som argast. När jag i brist på självkontroll blir så upprörd att mina ord kommer ut i en alldeles för hög ton. Det smyger liksom tillbaka in i mitt beteende precis när jag lyckats få bort det. Det går ju nämligen att visa sitt missnöje på så många andra sätt; ansiktsuttryck och ord i vanlig ton.

Men nu senaste kvällarna så har jag sorterat en massa bilder på hårddisken. Mappen “bilder” är nu sorterad efter år istället för… ja extremt många andra onödiga kategorier som namnen på vilken kamera som användes. För att vissa bilder ska hamna rätt har jag behövt kolla upp vilka vänner jag umgicks med. Därför hämtade jag min dagbok från förr i tiden. En kompis fick jag lust att ringa upp igen (och efter lite sökande på eniro gick det och vi pratade några minuter igår faktiskt!) apråpå det här med att minnas vänner.

Jag åkte alltså själsmässigt tillbaka i tiden och befann mig mitt i tonåren. Den tid då jag äntligen började lösgöra mig från mina föräldrar och ifrågasatte de val de gjorde. Och kände en stor sorg för att jag kunde förstå vad jag saknade i mitt liv. Efter att ha läst min dagbok inser jag att jag var väldigt klok redan på den tiden Jag skrev “Allt jag vill ha är någon som ser mig, för den jag är och inget annat, och som accepterar  mig, vill vara med mig och kan få mig att känna mig älskad.”

Plus en massa (tonvis) kritik riktad mot i princip alla i min omgivning. Däribland att jag läste om min dåliga självkänsla. Det var inte skrivet så utan mer “jag är sämst” “säms sämst sämst sämst” typ tusen ggr. Och så det här med att “när jag får barn ska jag aldrig skrika på dem, det är lika hemskt som att slå dem.”

Bäst att bara hålla mitt ord.

Sockerförbudet är borta (träningen är ju viktigare).

Men infört är ett skrikförbud.

Hur mycket kan man blotta barnen? De har ju inte valt att porträtteras på det vis föräldrarna faktiskt gör i och med att de tar bilder på dem, och visar dem. De har inte valt att bilder på dem ska läggas ut på internet och finnas synligt och öppet för alla att stjäla. Eller bara finnas på internet så att andra kan tycka och tänka om dem.

Jag vet att jag själv har haft bilder på vissa communitys som yngre och sedan raderat hela kontot just för att jag inte gillar att bilderna ligger uppe. Och med tiden blivit mer medvetet om att begränsa vilka bilder som finns. Att bara ha bilder som eventuella arbetsgivare kan hitta och godkänna typ. Men jag är ju vuxen och har ett val.

Vad om mina barn inte alls vill synas på internet i framtiden?

För det är ju så, jag är en av dem som visar bilder på mina barn på nätet. Och jag bara ifrågasätter mig själv lite: gör jag rätt i det? Är internet såpass stort att det egentligen inte spelar någon roll… att det är som att gå ute på stormarknaden där även främlingar kan ta bilder på barnen utan att jag kan säga emot? Att man bara får vänja sig vid att vara något exponerad? När drar man gränsen? Skulle jag lägga ut bilder på min 19åring? När börjar man fråga dem?

Pelle Billing skrev ett inlägg nyligen om långtidsamning. Han verkade tycka att 3 år var för länge att amma ett barn… och det hade jag ju en hel del åsikter om. Dvs. att 3 år borde vara inkluderad i “OK”. Sen kan man ju förstås diskutera det här med att vid någon tidpunkt kanske det är okey också att fråga “är detta verkligen bäst för barnet?” Å andra sidan tycker jag man ska ha vettigare argument än “det ska bara inte vara så” när man debatterar det.

I vilket fall. Det jag ändå reagerade på när jag såg bilden var att det ser ju fel ut. Inte för amningen i sig, men för att bilden ser totalt onaturligt ut. Ett barn som står på en stol upprätt med en mamma som ser ut att posera samtidigt som båda tittar in i kameran. Det händer ju inte i verkligheten. Egentligen kanske man ammar i soffan och ingen poserar, och mamman kanske kollar på tv under tiden.

Det jag funderar kring är alltså: vad kommer pojken tycka om den här bilden i framtiden? Han har ju förstås inte valt att exponeras på det här sättet. Den här bilden har redan blivit väldigt känd och på vilket vis kommer det här påverka hans framtid? I skolan tex.? Hans föräldrar har uppenbarligen gett samtycke till att han exponeras såhär – men är det verkligen det bästa för han? En del andra barn hade också tagit en del amningsbilder, men då såg man inte deras ansikte…

Kom på att trots lite nedstämdhet så har jag hunnit med en hel del ändå. Jag har faktiskt skrivit klart mitt CV som jag ska använda när jag söker jobb närmaste dagarna. Först ska jag bara besöka förskolorna barnen ska börja i, och höra lite om eventuella justeringar i terminstart, antal dagar osv. Så att jag kan informera mitt blivande jobb lite mer tydligt. Har även skrivit ut CVt. (Tider och sånt kan man ju lägga till med penna eller nått.)

Har också rensat bland alla kläder. Väldigt mycket faktiskt. Alla de kläder Antonio har vuxit ut (och tillbehör så som babyskydd, amningslarm, bärsele, babysitter, skor m.m.) har jag sorterat i två stora flyttlådor (stl 50-58 + stl 60-68) för att sälja. Säg till om just du är intresserad. Har även sorterat Vincents kläder så att bara de kläder som passar honom finns i garderoben, resten ligger och väntar på att Antonio ska använda.

I entrén har jag sorterat bort alla tjocka vinterkläder. Vinterskorna har packats ner och istället kom mina stövlar tillbaka upp från källaren. Vincent har redan fått en ny vind- och regntät jacka nu i dagarna (se bild). Från källaren hämtade jag också som en liten byrå där jag la i familjens vantar, mössor och liknande. Annars hamnar de verkligen överallt!

O r g a n i s e r a t – det gillar jag!

idag:

Svartvinbärs-Saft som B’s mamma gjort!

I förrgår var det väldigt fint väder har jag för mig. Det började smälta upp ordentligt på tomten och man kunde se små knoppar av växter sticka upp. Igår snöade det med jämna mellanrum. Idag är det relativt soligt igen! Man blir glad och ledsen över vädret om vartannat Kan det inte bara bli soligt jämt? B sa något om att det skulle regna hela nästa vecka.

Igår gjorde jag broccoli-paj och blåbärs-paj. Det blev lyckat tycker jag. Jag tycker om att laga (och äta) mat. Det är bara så jobbigt när det blir så ofrivilligt -som det här med att man måste göra mat varje dag Vuxenlivet …

I övrigt är jag fortfarande lite nedstämd… Kan inte riktigt sätta fingret på varför. Förkylningen börjar släppa nu i alla fall och jag glädjer mig till semestertider om några veckor i sthlm!

Idag vaknade jag 07 extremt utvilad. Hade i princip sovit från 19 så man tycker ju att 12 timmars sömn borde räcka. Min man vaknade på extremt busigt humör… och jag tror också han var glad för att hans telefon skulle hämtas idag. Vi åt frukost tillsammans, han duschade, och sen for vi in till staden för att hämta mobilen. Vi fick även lite saft av hans mamma. Typiskt nog hade han glömt bankkortet hemma (och betalning krävdes för att hämta ut telefonen) så vi fick åka hem och hämta det. Då åkte han själv med Vincent för han hade ändå precis somnat i bilen. Antonio och jag städade lite hemma då.

Förutom det så har jag bakat scones idag med lite grovare gryn inblandat – och det var gott. B sitter och pillar på telefonen och jag och barnen har duschat tsm. Nu sover Antonio och jag funderar på att städa lite mer. Vi köpte också lite mer mat till Antonio. Han är ju snart 7 månader (!) och det är verkligen dags att byta ut alla målen känner jag.

Har känt mig lite nere senaste dagarna. Lägre självkänsla än vanligt (lite mer självhat) och allmänt orkeslös inför livet.

Men men. Motgångar (stora som små) är till för att övervinnas!

Kram