“Vädret var vackert och stämningen på topp. Det blev några öl under kvällen. På natten var det dags för efterfest och gänget tog spårvagnen mot Majorna. I vagnen satt redan några andra ungdomar.
–De tjatade om att en del människor är mer värda än andra, på ett föraktfullt sätt. Några i vårt gäng protesterade och det blev en hetsig diskussion. Så började någon i det andra gänget att slåss, en kompis till mig fick en tand utslagen. Vi försökte lugna ned stämningen och snart var det dags att gå av, berättar Andreas.
Just som han lämnade spårvagnen fick han en knuff i ryggen och höll på att tappa balansen. Han vände sig om och möttes i samma ögonblick av en hård spark i ansiktet. Han ramlade baklänges och slog huvudet hårt i asfalten. Det började blöda kraftigt.”

Senare läser jag i artikelns sidofält:

“Fakta: Brottsoffer

• Den internationella brottsofferdagen uppmärksammas varje år den 22 februari.

• Björn Lagerbäck, dåvarande ordförande för Brottsofferjourernas riksförbund i Sverige, fick idén till en särskild brottsofferdag. Han var inspirerad av den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther Kings ord: ”Tragedin i världen är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”“

I mitt huvud föreställer jag mig hur mina små söner växer upp och , även om de aldrig slåss, blir utsatta för det som drabbade Andreas. Vad det nu var? Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför sådant händer. Är det uppfostran? Är det för mycket testosteron? Är det den tysta omgivningens tolerans? Är det alkoholen? Är det en kombination av allt? Vad tror Du?

Vad kan jag som förälder göra? Går det att undvika att bli utsatt? Går det att undvika att bli den som utsätter andra för våld? Jag hoppas det.. Genom Nolltolerans till exempel. Jag tänker inte ursäkta mina barns beteenden med “boys will be boys”. Men sen då?

Jag känner mig något maktlös. Det verkar som om att unga män utsätts mest för våld. Och det är just unga män mina söner kommer att bli troligtvis.

Det verkar också som om att det är flest män som begår sexualbrott

• 16 900 sexualbrott polisanmäldes (prel. 2011)
• 98 procent av dem som misstänks för sexualbrott är män (2010)
• 26 procent av sexualbrotten sker i offrets eller gärningspersonens hem (2008)

Vilket inte behöver innebära att mina pojkar tillhör den minoritet män som utför sexualbrott. Men jag funderar kring varför det är fler män än kvinnor som utför den typen av handling. Har mina söner en större risk för att begå ett sådant brott än min väns döttrar? I så fall, varför?

Det som gör att jag engagerar mig, förutom oron för mina egna söner, är det som Martin Luther sade om de goda människornas tystnad. Jag förstår att civilkurage står i kontrast mot självbevarelsedrift – men vad jag lärt mig är att tala är guld och tiga är skit.

[Detta inlägg är skrivet av anledning en arbetsansökan]

Vincent 4 månader

2 år… Vad mycket som har hänt på “bara” 2 år. Han ligger inte ammar i min famn längre, eller lär sig krypa eller gå. Han springer omkring och leker och säger “nej nej nej!” om jag gör något han inte vill. Min kära Vincent. Älskade Vincent. Tänk vad tiden har gått fort! Och samtidigt är det HELA TVÅ ÅR SEN. Det känns som igår höll jag på att skriva.. men samtidigt känns det som hundra år sen.

Jag hinner knappt med. Den första tiden dokumenterade jag minsta lilla utveckling, nu hinner jag som mest ta kort på de mest fantastiska ögonblicken – ibland inte ens det eftersom att man är så uppslukad av stunden. Vad hände med att framkalla bilder till albumet? Jag har bara framkallat bilder till då Vincent var 3 månader…

På bilden ovan var Vincent lika gammal som Antonio är nu. Kanske är Antonio lite mindre, för Antonio har stl 68 nu och Vincent hade stl 74 på bilden. Antonio håller sig inte heller fullt lika upprätt…Jag brukar inte direkt jämföra mellan barnen………. jo det brukar jag. Men ingen värdering i det. Jag brukar jämföra mig och B också. Det är intressant med likheter, och olikheter tycker jag.

Vincent. 2 år. Det ska vi fira! Inte helgen som kommer, men helgen Efter! Verkligen i efterskott! Men då ska vi verkligen fira. Då ska han få välplanerade paket, och tårta bakad med kärlek. Nu den 22a februari ska vi fira med hmm… någon god middag och lite extra mycket fotografier? Dagen till ära ska jag duscha i alla fall…

Jag älskar Vincent.

Vet ni vad som gör mig så himla glad ibland? Det är tillfällen när jag gjort mig illa och Vincent pysslar om mig. Om jag slår i tån och skriker “AJ!!” Så kommer han och ska kramas, blåsa och trösta. Eller när jag låter arg på Vincent och han ändå möter min blick hur glad som helst, då är jag så glad över att hans självkänsla fortfarande är intakt och jag slutar låta arg på nolltid. Eller när han på morgonen vaknar överlycklig och säger “mammamama” och lägger sig på mig och pussar mig och sedan vänder sig mot antonio “antoon” och om Antonio redan är vaken blir jag så glad över hur de verkar uppskatta varandra. Jag VET att Vincent uppskattar Antonio, och mitt hjärta svämmar över när han pussar Antonio dagligen, och bryr sig om hur han har det; ska alltid lägga filten över, stoppa in nappen eller kolla hur han har det. Eller när han skiner upp som en sol då B’s bil kommer utanför : “Papapapapa”.

Hans underbara kinder också.. Sååå mjuka. Hans ben.. babyrumpa fortfarande, armar, fingrar, .. nä nu ska jag gå å krama om honom! God natt

Ett barns syn på graviditeten “När jag berättade för min son att jag hade en bebis i magen och han skulle bli storebror, svarade han ‘Hur ska jag kunna bli storebror om du har ätit upp bebisen?’”

Åh vad sött Vincent var 11 (?) månader när jag blev gravid på nytt, och sa inte så mycket då… och hade inte kunnat säga så nu heller om jag var gravid. Men han reagerade på graviditeten helt klart. Magen var intressant. Även efter förlossningen, när den inte såg ut som “vanligt” inspekterade han mycket noga. Speciellt på naveln. Eller, det som en gång var en navel. Och Antonio … ja vem hade kunnat föreställa sig en Antonio i min mage? Inte lätt alla gånger. Vad tänker du kring ett barns syn på graviditeten?

Från Familjeliv:

#46: Könsidentiteten sitter dock inte mellan benen, den sitter i huvudet. Och även om majoriteten har samma kön mentalt som mellan benen innebär det ändå inte att det mellan benen talar om vad man känner mentalt.

#48: Bara för att man INTE vet könet på sitt barn (Jag är tex. inte den som vill påpeka att mina barn är söner förrän de själva identifierat sig som det muntligt helst) så betyder det inte att man är osäker i sig själv eller vill ha uppmärksamhet. Det är en konstig slutsats i mina ögon. Efter generna? Har du tittat efter i DNA och RNA? Och jag skäms inget alls över mina barn bara för att jag inte påpekar deras kön. //mamma till två barn som jag tills vidare antar är pojkar men egentligen inte vet ännu.

“Ja, alltså en genuspedagog är ju en pedagog som vidareutbildat sig inom genuspedagogik. Så det är ju också en förskollärare. Kanske framgick inte det tydligt nog när jag skrev om det?

Källan är att MP Stockholm gick ut i en debattartikel i DN och krävde detta.”

Och efter att ha lyssnat på Kvällsöppet-debatten så verkar det alltså som om att en av alla föreskolepedagoger har möjlighet att vidareutbilda sig kring genus, och därefter kan föra vidare kunskapen vidare till resterande pedagoger på förskolan.

Jag tycker det låter vettigt. Det är väl bara bra om man får insikt i att det gynnar barnen att få ta del av alla leksaker (för att bara gå in på en aspekt av det hela alltså)? För vad jag märkt, till skillnad från “motståndar-sidan” på debatten, är att barn faktiskt inte erbjuds hela kakan av leksaker, aktiviteter och uppmärksamhet. Som hon från MP sade; barn bemöts olika. Jag har själv hört kommentarer från omgivningen som indikerar att min son inte ska leka med “tjejleksaker” och senare från samma omgivning “jag behandlar barnen jämställt!”

Sen håller jag med om att det kanske inte är det som bör prioriteras i första hand när det kommer till förskoleverksamheten. Vad jag förstått är det barngrupperna många gånger för stora. Men bara för att annat kanske bör prioriteras betyder det inte att viktiga frågor ska tas bort helt, anser jag.

Angående hen så sa en pappa att han benämnde barnen vid deras namn först och främst, och sa att barnen fick identifiera sig själva som han, hon eller hen. Katerina Janouch sa att det var barnmisshandel och pratade om hur olika könen är.

Jag har ju skrivit om användningen av hen och förstår inte riktigt varför det skulle vara så hemskt om man inte pratade om kön till barnen. “Varför är kön så viktigt?” sa pappan i klippet, och Katerina svarade “Det är inte viktigt, men det är faktum.” Och jag tänker att om det nu är faktum, varför måste det då läras in? Det är ju inte så att armar är ett faktum men inte blir någon upprörd om vi säger “Jag brukar inte prata så mycket om armar…”

Jag personligen säger inte till Vincent “Du är en pojke” för det tänker jag mig att det ska komma från honom i så fall. Men jag säger “han” om honom och jag säger “snopp” om hans könsorgan. Jag Antar att han är en han, och om jag har fel så får han rätta mig när han väl kan. Men jag tänker inte trycka i honom att han minsann är en pojke, och att det ska han verkligen fatta. Att “pojkar är si, och pojkar gör så” är inget jag säger. Men när han väl har visat att han identifierar sig som pojke, så kommer jag omfamna det och säga “pojkar kissar annorlunda än tjejer” och andra saker som faktiskt ÄR faktum.

Någon på familjeliv startade en tråd om just denna debatt. Och jag blir helt trött på alla missuppfattningar.

Sen hörde jag dock talas om att någon genus-medveten pedagog hade tagit bort “för” könsstereotypa leksaker som pippi och alftons. Det gör mig också upprörd. … Nu hittade jag dock kommentaren hos Pelle Billing så att ni själva kan se! Sen vet jag ju inte hur väl det stämmer – men faktum kvarstår att jag tar avstånd från sådana metoder. Det är verkligen inte i min värld att begränsa barnen genom att ta bort för könssterotypa leksaker. Det finns inte i min värld.

Jag förstår INTE varför man måste ta bort könstereotypa leksaker? Det bästa vore väl bara att skriva FLER böcker (inte ta bort) som visar varierade verkligheter. Tex. så är ju Alfons pappa ensamstående. Utmärkt sätt att visa att inte alla föräldrar inte bor tillsammans. Det finns massor av böcker som visar olika etniciteter, olika familjekonstellationer m.m. MER sånt! Jag funderar faktiskt själv på att skriva barnböcker, så tipsa gärna om det är något ni vill se i bokform.

Så vem är Mariel? Här ska ni få en översikt i punktform:

• Fullständigt förnamn: Annika Mariel (uttalas Mariell)
  (funderar på att ta bort Annika helt. Annika har blivit så negativt för mig.)
• Längd: 162 ½ cm men det står 165 i passet tror jag…
• Medborgarskap: Svensk
• Födelsedatum: 1988-07-04
• Syskon: Vad jag vet om (är ju adopterad) 1 biologisk syster jag inte träffat.
• Föräldrar: En mamma och en pappa
• Civilstatus: Gift med B sedan 2010-01-16
• Varför jag ger många i min närhet förkortningar? Dels för att det blir enklare att skriva, men framför allt för att jag inte vill att man ska kunna hitta bloggen genom att veta information om mina närmaste.
• Bor: Norge (& Sverige emellanåt…)

• Stjärntecken: Kräfta (Framgick dock vid födelsedatumet)
• Måntecken: Fisk (har jag för mig)
• Favoriträtter: Tacos, Lasagne, Pasta med svamp
• Biologiskt kön: Kvinna
• Sexuell läggning: Bisexuell (har dock aldrig haft flickvän)
• Beroende av: mänskliga behov + läsk, choklad, skriva, läsa internet, m.m.
• Årtal då jag blev adopterad: 1990
• Positiva egenskaper: Omtänksam, kreativ, klok, rolig, lugn, generös, förstående, vältalande
• Negativa egenskaper: kritisk (och självkritisk), överanalyserande, känslosam, ältande, lat

• Föräldraegenskaper: tänker mycket på självkänsla, självförtroende, utseende-hetsen i samhället, könsrolls-bemötande, sätter få krav men har stränga personliga gränser, tar mycket som det kommer i vardagen, men fundamentala tankar filosoferas det mycket kring, inspirerad av Jesper Juul, Petra Krantz Lindgren, Lars H Gustafsson & Mia Thörnblom.
• Mina barn: Vincent född 22 feb 2010 och Antonio född 16 okt 2011. Det var medvetet att ha dem tätt. Det var viktigt för mig att jag skulle ha mer än ett barn, för jag vet att saknaden efter syskon kan vara stor.
• Graviditeter: I efterhand känns det rätt överkomligt. Mådde väldigt illa med Vincent, och hade hemsk foglossning med Antonio. Men en tredje graviditet känns osannolik. Adopterar gärna.
• Förlossningar: 22 timmar med Vincent, sprack lite. 4 timmar med Antonio, sprack inget. Min andningteknik jag använde med Antonio gjorde att det knappt gjorde ont. Förutom en si så där 2-3 värkar som var helvetiska…
• Konsumtion: Försöker bara köpa det nödvändigaste, gärna ekologiskt (men det vill inte plånboken) och har inga problem med att säga “Nej, tyvärr.” Tycker om att budgetera.
• Hur jag får tid till att blogga: (Många som undrat) Sitter uppe sent, tidsinställer blogginlägg, eller passar på när båda barnen sover på eftermiddagen. Skriver dessutom väldigt snabbt (tittar inte på tagenterna). Skriver en bok på cirka 20 timmar om jag har allt material färdigt (96 sidor 12 px text har jag för mig), och läser ut en pocketbok på cirka 4 timmar.

• Vänner: Mina närmaste vänner är Annie och Hanna (och Jimmy men vi umgås inte för tillfället). Men totalt sett har jag cirka 106 vänner (källa: Facebook) som jag alla uppskattar otroligt. Jag tar bort dem från Facebook som inte tillför något, med några få undantag gällande vänner jag har Utanför communityn.
• Aktiviteter jag gillar: Gå på bio, ta en fika, gå en promenad, se film med snacks (även nyttigt), spela tv-spel, spela datorspel, chatta, lyssna på musik, pyssla, måla, spela bandy, laga mat, köra bil [har inte körkort], dansa, ta kort, design, maila
• Egenskaper jag har svårt för hos andra: arrogans, skrik, personer som avbryter, uppblåst ego, lögner, falskhet (säger en sak, tänker en annan), superstressade, för konfliktundvikande personer, personer som påverkar min självkänsla negativt.
• Förebilder (idoler): Pelle Billing (för saklighet), Hannah Lemoine (för argumentationsteknik) & Natashja Blomberg (för framåtandan).
• Min utbildning: Gymnasial + några kurser från fritids-skola-fritidshem-programmet på komvux. I framtiden tänker jag utbilda mig till socionom.
• Mina arbetserfarenheter: Mc D, diverse praktikplatser via skolan, H&M och några andra jobb på hotell och restaurang. I framtiden hoppas jag på H&M eller annat butiksjobb bredvid studier. Senare arbeta med barn och ungdomar.

Jag är för övrigt väldigt nyfiken på dig. Så skriv gärna du ett blogginlägg om Dig, och länka i mitt kommentarsfält, så lär jag känna dig med. Kram

Jag betyder något.

Jag behövs.

Du är viktig.

Du betyder massor!

Du behövs!

Jag har funderat en hel del kring hur arg man bör bli på sitt barn när man blir arg. En del av mig förstår att när jag är som argast är det bäst att jag undviker ögonkontakt. Högt tonläge är inte heller särskilt respektfullt. Samtidigt vill jag tydligt markera att jag faktiskt ÄR arg. Så det blir en hel del att jag går iväg (som när jag kanske går iväg för att hämta en trasa när dryck spillts ut över hela golvet – och ja, jag vet att jag är lättirriterad ibland) och gormar för mig själv för att sedan återvända mer sansad och kan visa förståelse. Jag VET ju att mitt barn inte menar att göra “fel”. Jag vet ju att det inte finns några onda avsikter, och att mitt barn är under en läro-process som kräver upprepade misstag och mycket tålamod från min sida.

Igår läste jag en fantastisk text om det här med att skälla på sitt barn.

Petra Krantz Lindgren skriver såhär [min textformatering]:

“Vid nattningen igår kväll hamnade jag i ett oväntat, underbart och smärtsamt utvecklingssamtal med sjuåringen. Det innehöll så mycket klokskap att jag väljer att återge det oredigerat här nedan.

H: Mamma, jag vill säga en sak till dig… Jag kommer alltid att älska dig!
Jag: Och jag vill säga en sak till dig. Jag kommer alltid att älska dig! Jag är nyfiken älskling… Älskar du dig själv också?
H: Oftast gör jag det. Men när du skäller på mig är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Oj, det där vill jag gärna att du berättar mer om!
H: Jo, när du pratar med arg röst så känns det som att jag är dum och när jag känner mig dum är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Vad skulle du vilja att jag gjorde istället för att skälla på dig?
H: Du vet ibland när du sjunger mamma och jag ber dig att vara tyst? Och så är du tyst en stund och så börjar du sjunga igen?
Jag: Ja…?
H: När du börjar sjunga igen då är det ju bara för att du hade glömt att jag bad dig att vara tyst, eller hur?
Jag: Ja.
H: Så är det för mig också mamma. Om jag inte gör som du vill så är det bara för att jag har glömt vad du vill. Om jag går ner på mitt rum på morgonen för att hämta kläder till exempel och så kommer jag inte upp igen. Då behöver du inte bli arg på mig för då har jag bara glömt att jag skulle hämta kläder för att jag såg något annat roligt på mitt rum och så började jag hålla på med det. Så då räcker det om du säger till mig med trevlig röst.
Jag: Tack för att du berättar det här för mig! Jag gillar när du berättar hur jag kan bli en bättre mamma för jag älskar dig och vill vara en så bra mamma som jag kan vara.
H: Mm… Mamma, ska du vara hemma med mig imorgon?
Jag: Ja, det är söndag så vi skall vara hemma tillsammans hela dagen.
H: Bra, då kan vi prata mer om det här imorgon. Du kan ta fram papper och penna och anteckna det jag säger så att du kommer ihåg det sedan.

Ibland när jag återger samtal jag haft med min dotter får jag höra kommentarer som ”men oj, vilken speciell unge du har!”. Jag tror faktiskt inte att hon är så speciell. Möjligen är hennes förmåga att sätta ord på sina upplevelser och känslor speciell, men upplevelserna och känslorna tror jag att hon delar med de flesta andra barn.”

Trött är jag nu också eftersom att jag var vaken fler timmar än vanligt inatt. Min man tänkte att han skulle jobba lite övertid. Så han stack iväg till jobbet halv 5. Får se hur många fler gånger han vill göra om det Å andra sidan la han sig 21 så egentligen sov han nog bra mycket mer än mig som la mig 00 cirka, och eh… nu ska jag sluta prata om våra sömntider.

Haft en bra helg? Det har vi! Bakade lite mer scones. Det innehåller MASSOR av mjöl

Antonios tänder är på väg upp också, så det är mycket gnäll nu om dagarna.

Men ja, så kommentera gärna bloggens utseende så jag vet att vi ser på samma layout

kram

Hoppas ni också har en fin helg!