About "hen".

Hur kan man misstolka så grovt? Hur kan man bli så anti? Jag förstår inte.

Vad jag förstått så handlar det inte om att ersätta existerande “han” eller “hon” utan som ett komplement till dessa kan man säga “hen” när man:

1. inte vet könet.
2. inte tycker könet är relevant
3. själv vill definiera sig som hen.

Ett oskyldigt pronomen alltså för dem som känner för det. Och visst, man kan ju bli lite konfunderad över om ordet verkligen behövs eller inte – men det är väl som med de flesta ord – något som avgörs hur mycket det används? Om det nu skulle tas i bruk av många, finns ju UPPENBARLIGEN ett behov för det? Och bara för att inte Du (riktar mig mot någon kritiker) har användning för det, varför måste det innebära att användningen är meningslös per automatik då? I många fall kan det för många vara enklare att skriva “hen” istället för “han eller hon” i en text.

Förklaring till min fina bild: Han är han. Hon är hon. Hen kan ibland vara “?” för att man inte vet könet d.v.s. han/hon. Och ibland “!” när någon, exempelvis en intersexuell person, bestämt vill benämnas som en hen. Det kan också vara jag själv som blir intervjuvad och vill benämnas som “hen” istället för “hon” i en tidning om jag inte vill att läsarna ska kunna döma mig efter könet.

Det är alltså INTE:

• så att ingen ska få vara “han” eller “hon” och undanhållas information om sitt kön på tex. förskola
• att man ska undvika att säga “du” eller andra ord som man brukar använda när man pratar med folk
• en strävan mot ett könlöst samhälle, utan ett komplement så att fler blir inkluderade

Jag såg i Anitha Schulmans blogg kommentarer som både visat på förståelse och oförståelse. Här är det en som förstått som förklarar för en okunnig:

Jojo skriver: januari 30, 2012 kl. 18:02

Varför skulle man säga hen till barn som man vet är hon eller han?!

@Caroline: DET ÄR JU INTE DET SOM ÄR POÄNGEN!

Hen används när man INTE VET könet! Som jag när jag träffar fru Schulman och hennes nyfödde/a första gången.

”Vad heter HEN?” frågar jag.

”HON heter Penny!” svarar fru Schulman.

”Vad glad HON verkar!” svarar jag.

Lady Dahmer har såklart också bloggat om användningen av hen och fick en kommentar jag vill lyfta:

2012-02-01     08:58:55 Trino:

@Peter, Marcus m.fl. som inte ser nyttan av hen.

Som praktiserande jurist kan jag informera att normen i princip all lagtext är “han”. ”Han” skall idag läsas som en synonym till hen, eftersom lagarna numera även omfattar kvinnor. (Förut var det endast män som fick ingå avtal, äga jord och andra tillhörigheter, studera m.m.).

Sedan förändringen med allmän rösträtt och andra områden där kvinnan har fått rättigheter har inte språket uppdaterats i lagtexten. Detta gäller i synnerhet vissa civilrättsliga områden där “han” eftersläpar som generaliserande norm.

Då “han” är av beskrivning för en man är hen bättre att använda i lagtext eftersom det neutraliserar och inte rikserar att utesluta. Risken för misstolkningar minskar, något vi bör eftersträva framförallt då lagen tolkas och tillämpas i det enskilda ärendet.

Att i lagtext använda andra, längre, ord är inte lämpligt just för att ”denne”, ”vederbörande” etc. kan ha en annan betydelse eller ge en felaktig syftning. Dessutom är det mer kostnadseffektivt att ersätta ”han” med ”hen” då någon kontrolläsning för paragrafens och hela lagens syfte inte behöver göras.”

HÄR kan man läsa att Pelle Billing tycker “den” är ett bättre som ett könsneutralt personligt pronomen. Personligen tror jag dock det skulle ge mindre utrymme till att vilja Vara en “hen” (för den minoritet som vill det.)
HÄR är en artikel i sydsvenskan som belyser fördelarna med “hen” och om boken “Kivi & Monsterhund”, där jag antar att könet är irrelevant på karaktärerna.
HÄR är ett blogginlägg i en språkblogg som skriver lite svårläst men roligt om hur människan gärna vill kategorisera andra. Jag tycker den belyser hur töntigt det Egentligen är att man MÅSTE MÅSTE MÅSTE kategorisera in i det sista. Till “hen”-motståndarna kan det ju belysa frågan “Varför är det så viktigt?”
HÄR skriver Fanny kort om detta motstånd till ordet. Citerar min favoritdel där hon förklarar sin egen frustration:

Fånigt att bli arg över en så uppenbar idiot kanske, men orkar inte med denna extrema inskränkthet som finns i att vägra acceptera att alla andra i hela världen kanske inte vill eller kan dela in sig i grupper av kvinnor och män.

Och jag kan inte annat än instämma. Vad är problemet med att se bortom sig själv? Om nu plötsligt några i min närhet skulle vilja benämna sig som “tomater” och faktiskt lyckades få in begreppet i ordboken – hur skulle det störa mig? Det stör inte mig – för jag har fortfarande friheten att benämna mig som människa.