Daily Archives: January 25, 2012

Min vän Hanna skrev ett blogginlägg om otrohet. Och jag kände för att svara för mig.

Hon skriver:  “…Jag undrar om rädslan många har för att bli svikna genom att partnern är otrogen har att göra med rädsla för att vara ensam? Rädsla för att vara bortvald, rädsla för att bli övergiven… Kanske grundar sig denna rädsla i att vi som människor är lite possessiva. Vill äga. Vill ha själva. Ifall då partnern är otrogen så är han/hon inte längre vår…Det gör ju ont att bli övergiven oavsett ifall det handlar om en kärleksrelation, familjerelation eller vänskapsrelation.

För mig är ju inte otrohet det största sveket. Det största sveket hade varit ifall min partner misshandlade mig. Fysiskt, psykiskt. Spelar ingen roll. Noll tolerans gäller där. …”

Mitt svar på det är: Absolut. För mig (och kanske speciellt för mig som är adopterad) är det min största rädsla att bli övergiven. Att stå där ensam. Och att ha ingått i en relation är lite som att ställa sig bredvid den och lägga ett tunt rep runtom. Ju starkare relation, desto starkare och tåligare rep. Det är möjligt att det ligger lite “ägande” – tankar kring det där. Till exempel så ser jag ju min man som just MIN man. Ingen annans man. Och om han skulle svika mig genom att vara otrogen (för han vet att jag skulle bli sårad) så skulle jag absolut känna att det där “repet” som höll oss enade försvagades, kanske till och med utplånades helt. Det skulle kanske ta bort vårat “Vi” helt och hållet och då står jag där ensam kvar utan min närmaste vän. Och det är förödande för mitt psyke. Så det kanske går att se som en form av misshandel? Att inte vara respektfull nog att avsluta en relation innan en annan påbörjades och dessutom (så som många gånger otrohet kommer fram) komma fram via omvägar. Och att det är därför många säger “Otrohet: Noll tolerans! Om du är otrogen lämnar jag dig!” just för att det indirekt är psykisk misshandel. Till exempel så skulle du väl inte stanna i ett förhållande där detta upprepades med jämna (eller ojämna) mellanrum?

Men som vid all misshandel, både indirekt och direkt, psykisk och fysisk, så är det lätt att på förhand säga hur man skulle reagera. Jag har sagt till både min man och mig själv att jag kommer lämna honom om han skulle vara otrogen. Men skulle jag Verkligen det om det hände? Skulle det vara ett lätt beslut eller skulle beslutet ta såpass lång tid att beteendet normaliserades och att jag under tiden fick min självkänsla såpass låg att jag inte ens ansåg mig värdig att vara i ett bättre förhållande? Det är omöjligt egentligen att svara på det. Vad jag Faktiskt skulle göra i realiteten. Men jag hoppas att jag minns mina ord jag tänkt på förhand. Att jag inte ska normalisera det beteendet. Och att jag inte ska se det som min skuld även om jag har “provocerat” fram ett misstag. Misstaget ligger hos den som utförde det.

Och då menar jag kärlek i vilken relation som helst. Jag tror att det är viktigt att inte släppa kärleken för lättvindigt. Och med lättvindigt menar jag att man släpper en relation som fungerar alldeles underbart, men så stör man sig på någon småsak och släpper taget. Visserligen, om man nu gör så – så kanske den inte fungerade så underbart

(Obs! Någon som bryter mot lagen tex. genom att bruka våld mot dig; lämna och anmäl!)

Jag insåg också att en fungerande relation beror på så mycket mer än bara kärlek. Kärlek är något man totalt måste bortse ifrån om man blir misshandlad. Man måste tvinga sig att se bortom kärleken till den personen och prioritera kärleken till sig själv. Samtidigt i en annan relation där allt fungerar felfritt men saknar kärlek; saknar man en viktig grund.

Jag brukar i alla fall försöka hålla hårt i mina bästa relationer. Jag försöker vårda dem. Berätta för dem som betyder mycket: “Du betyder mycket”. Ärlighet i den bästa formen! Och jag försöker att reda ut bråk: “Vi pratar om det!” istället för att ignorera eller ta omvägar. Om man nu behöver betänketid och inte ett samtal, så fungerar alltid: “Jag behöver tänka ifred”. Sen förstås, om dessa samtal aldrig kommer någonvart, eller att man aldrig blir lämnad ifred… så kanske man bör ifrågasätta relationen en gång extra.

Samtidigt som jag gärna vårdar och håller kvar i bra relationer så släpper jag den som vill gå ur. Det finns ingen mening med att försöka göra reklam för sig själv om personen redan har en bra bild. Jag brukar utgå från ordspråket:

“SI AMAS A ALGUIEN,
DÉJALO IR; SI VUELVE, ES TUYO,
SI NO, NUNCA LO FUE”

Som på engelska är: “If you love somebody, let them go. If they return, they were always yours. If they don’t, they never were.”
(Jag var inte så bra på att översätta till svenska!)

Det finns en låt också som är en kärleksförklaring:
Brett Dennen – The One Who Loves You The Most

“When all the debutants desert you
And all the doorways are all closed
And all the harlequins have hurt you
I will be the one who loves you the most
I will be the one who loves you the most”

“See, when you forgive your imperfections
And you’ve auctioned all your clothes
And you look to see your true reflection
You will be the one who loves you the most
You will be the one who loves you the most
You will be the one who loves you the most“

Som ger mig budskapet: Jag älskar dig mest till den dagen du älskar dig mest; då du ser dig för den du verkligen är.