-
Hej och Välkommen! Jag heter Mariel, och kommer ursprungligen från Chile men är uppväxt i Sverige. För tillfället bor jag i Norge med min man och två barn. Det som intresserar mig är vänskap, familjen, barn, självkänsla, breddning av könsroller, jämställdhet, kropp och själ. Mina åsikter är på inget vis "sanning" och jag är långt ifrån någon expert. Men jag tror helt på det jag skriver och jag hoppas att kanske någon finner det givande att läsa. All text kanske inte passar alla, men en del text kanske passar några. Vill också varna för att jag bloggar i perioder, ibland mycket och ibland lite. Kommentera gärna inlägg som du finner intressanta på ett eller annat sätt. Jag svarar på i princip alla kommentarer! Vill du läsa mer om mig och mitt bloggande så klicka på "About" i översta menyn. Mvh M
Categories
-
Recent Posts
Recent Comments
Daily Archives: January 23, 2012
Varför ska jag anpassa mig efter vad som anses som “normalt”?
Jag har provat någonting helt nytt för mig. Jag provade att vara lite onormal! Jag tror nämligen inte att så många med mitt kön och ålder målar sina läppar blå och går ut med risken att kunna synas i detta område där jag bor. Det var ett litet steg, men ändå ett stort steg för mig som alltid varit rädd för att vara den där onormala. Jag har aldrig vågat riktigt medge på vilka sätt jag är onormal. Inte så att det blir så offentligt åtminstone.
Nu vet jag inte direkt om blå läppar är direkt den jag vill vara – men hur ska jag Egentligen veta om jag inte ger det en ärlig chans? Det kändes lite kul faktisk. Jag stod lite framför spegeln och provade på lite olika grimaser. Är detta jag? frågade jag mig själv. Svaret blev nog nej måste jag säga. (Och detta hade du kanske själv kunnat lista ut genom att ändå inte prova – men det kunde inte jag lista ut)
Någon kanske undrar “Men hade du inte den normala tonårsperioden där man provar på olika stilar i hopp om att finna sin egen stil?” Öhm. Jo som de flesta andra försökte jag att klura ut vem jag var under en väldigt föränderlig period i mitt liv. Men jag försökte också passa in (det försöker jag inte på samma sätt nu). Det blev en balansgång kan man säga. I grundskolan lyckades jag faktiskt gå till skolan i de allra märkligaste utstyrslarna (inser jag nu i efterhand). Men jag minns att jag ändå alltid höll mig begränsad för vad “alla andra ska tycka”. Jag ville ju inte bli retad. Eller klassas som onormal. Så det är väl den där begränsningen som hållt i ändra fram till nu då.
Jag har funnit vem jag är som person nu. Men jag har fortfarande inte funnit vilken min klädstil är kan man säga. Och jag tycker det är himla kul med mode, speciellt att komma på sin egna stil. Inte för att det skulle göra något om ens egen stil var densamme som “alla andras” men de stilarna har jag ju redan provat typ
Så här hade jag tex. aldrig vågat gå till skolan som barn / ungdom. Aldrig.
Och förresten! Det är jag som har klippt håret helt själv! Jag ville ha exakt den där looken. Sen färgade jag det utan att det syntes

