Daily Archives: January 16, 2012

Nu är jag rätt tillfreds med att vara kvinna. Könstillhörighet liksom.

Men jag skulle nog inte falla död om jag en dag vaknade som man. När förvåningen väl lagt sig skulle jag väl vandra vidare i livet. Låt oss säga att en dag vaknade jag i min mans kropp och min man fick tilldelas min.

Jag skulle bli skitglad! Jag har ju två pojkar (tror jag, de har inte bekräftat de själva ännu, dvs. jag vet inte vad de identifierar sig som) och då skulle jag vara deras manliga förebild. Den som de en dag själva kommer att vilja likna mest. Vilka möjligheter jag skulle kunna visa dem! Hur en man är!

Jag skulle vara en jordnära man. Som står med båda fötterna på jorden. (Nu är denna mansroll extremt snarlik min kvinnoroll eftersom att jag ju i slutänden alltid ska vara Mig Själv.) Jag skulle som jag gör nu; städa mycket, pyssla, hjälpa till och vara händig, och laga mat emellanåt. B som mamma skulle fortsätta med att städa hyfsat lite och laga mycket mat. Han (hon!) skulle typ vara enda kvinnliga bilmekanikern på sitt jobb?
Jag skulle som sagt fortsätta vara mig själv; så jag skulle ju vilja ha på mig typ samma kläder som nu. Jeans, och övriga kläder i alla möjliga färger. Det skulle nog bli en utmaning att få de kläderna på mansavdelningen. Tex. har jag nu på mig en lila-blå-rutig tunika. Det skulle bli en blå-rutig skjorta istället då. Jag skulle ha strumpor med gulliga tryck på. Jag skulle kunna ha klänning hemma och på tomten. Att ha på mig det ute bland folk skulle göra att jag skulle bli utstirrad så därför skulle jag låta bli. Man vill ju ha kvar respekten. Och folk är inte öppensinnade nog att behålla respekten trots att man avviker. Men kanske någon gång skulle jag göra det – tex. om man handlar mat. Jag skulle ta på mig ett par grova boots och ha på mig en egen-sydd blommig klänning. Den skulle inte ha plats för bröst utan vara sydd så den passar min kropp. Och jag skulle njuta av friheten av att inte Behöva raka mig. Lite konstigt i början att inte raka mig i ansiktet. Men vad kul det skulle vara att låta det växa fritt och ändå behålla manligheten!

Vad spännande det vore egentligen. Jag skulle prova att kissa både sittandes och stående för att se vad som var bekvämast. Om jag skulle stå, så skulle jag garanterat komma ihåg att fälla ner toasitsen igen!

Undrar hur sexet skulle vara haha…  Jag skulle nog ställa mer frågor än jag vanligtvis gör.

Som man skulle jag som sagt vara en manlig förebild. Jag skulle vilja visa att som Man kan man också vara känslig. Jag skulle gråta lika mycket som jag gör nu (sådär då å då till filmer typ) och jag skulle ha på mig färgglada kläder, även rosa. Mönstrade stövlar (om det finns till män?) och läsa mycket böcker. Prata mycket känslor. För att visa att det är helt normalt.

B och jag är ganska lika ändå. Vi har lite av varje kan man säga. Jag tycker att han är en alldeles fantastisk förebild faktiskt. Det enda “negativa” är ju att han är mycket av den typiska mansrollen också. Så när både han och omgivningen säger att “så ska en man vara” så finns det ingen man i närheten som säger “det är OK att inte vara så också”. Och jag tänker inte ändra på min man. Verkligen inte. Nu är han ju den han är, något jag älskar han för. Jag bara funderar på hur JAG hade varit om jag bodde i hans kropp. På samma sätt som B hade varit en fantastisk mamma också. Han som mamma hade kunnat visa hur otroligt fantastisk teknisk man Kan vara som kvinna.

Det är liksom OK att vara hur som helst. Och det är variationerna jag vill visa. Bara så ingen tror att jag vill “byta plats” på könsrollerna. Det är liksom OK att som pappa vara typisk manlig också. Precis som det är OK för en pappa att vara typisk kvinnlig. För det är OK att vara sig själv.

Bildkälla: Lady Dahmer.

Du kommer inte åt min självkänsla även om du så säger att jag är fulast i världen. Inte ens om du faktiskt verkligen menar det. Inte heller om det faktiskt bevisas att jag ÄR det. Inte ens om du får medhåll från många, eller ens min närmaste omgivning.

För jag har kommit en lång bit när det gäller att släppa utseende-biten från min självkänsla. Jag försöker må bra utan att behöva bry mig om mitt utseende. Det har resulterat i att jag är mycket mindre mottaglig för kritik. Jag försöker att bara skaka av mig det och tänka “Jaha, det kanske stämmer, vem vet.” Och istället kanske rikta uppmärksamheten på Varför personen försökte sänka mig. Vad tjänar man på egentligen att få någon annan att må dåligt över sitt utseende? Man vill uppenbarligen göra att den personen känner sig mindre – så att man själv känner sig större. Och då förstår jag att personen som kritiserade själv inte har världens bästa självkänsla. För om man har bra självkänsla känner man inget behov av att prata ner andra.

Jag är också mindre mottaglig för komplimanger gällande utseende. Vad tråkigt tänker du kanske nu; att få en komplimang är ju att något man ska bli glad över – en present typ. Och jag blir glad för själva “gåvan” i sig. Men själva gåvan skulle kunna jämföras med att plötsligt få en klase kiwisar. Jag är inte så överdrivet förtjust i kiwi, men på rätt sätt är det gott. Så om jag får höra “vad fin du är!” så kommer jag inte direkt ba “wow shit ÄR jag det??” och försöka suga åt mig att jag kanske är det. Istället så tänker jag fortfarande “jaha, så tycker du” och så tänker jag på varför personen sa det. Uppenbarligen för att jag ska må bra och känna mig bra! Och DET är något jag verkligen uppskattar och blir därför glad

Jag försöker se mitt ansikte tex. för vad det verkligen är. Det är ett skydd för det jag har innanför. Min hy är inte perfekt, men den gör fortfarande sitt jobb bra! Mina ögon kanske ser lustiga ut ibland på kort, men jag ser så himla bra med dem! Mina pigmentfläckar i ansiktet är inget jag varit direkt stolt över, men nu försöker jag inte längre täcka för dem. De är istället fräknar och annat som symboliserar Mig. Det gör mig mer till en individ. Istället för att sminka över, retuschera och plötsligt ha exakt lika jämn och fin hy som “alla andra”. Egentligen har vi ju alla våra skavanker här å där.

Jag visar er mitt ansikte för det är den kroppsdel jag kommit längst med att acceptera. Jag sminkar mig inte alls lika mycket som förut! Jag känner inte behovet av att se bra ut. Jag söker inte hellre längre bekräftelsen. För mig är det viktigare att visa hur jag faktiskt ser ut. Och jämför gärna den här bilden med bilden i menyn till vänster Vilken skillnad egentligen va!

Men visst, jag tycker fortfarande det är kul att sminka sig ibland. Förändra sig lite och piffa till sig lite. Och det är jag OK med, för jag gör det inte för att jag Behöver – utan av ren Lust. Förut var jag tvungen att sminka mig om jag skulle träffa andra personer, för jag ville göra ett riktigt bra intryck. Men jag har insett att jag gör ett riktigt bra intryck även om jag inte är “perfekt”.

Ute!

Men. Tänk på att alla inte är som jag. Många har fortfarande sin självkänsla ihop med utseendet. Många är väldigt känsliga för allt som kan liknas vid kritik, och suger åt sig komplimangerna som en badsvamp. Så tryck aldrig ner någon annan genom att prata negativt om dennes utseende. Det tjänar inget gott syfte.