Daily Archives: January 5, 2012

Jag och en kompis pratade lite om rutiner häromdagen. Det blev en kul debatt om användningen av dem, och vikten att ha dem bundna till klockan. Slutligen kom vi överrens om att vi inte var överrens

Sedan har jag kollat lite hur disskutionen kring detta går på nätet. En intressant tråd på familjeliv som heter “Barn SKA ha rutiner” speglar både våra åsikter, som jag och min kompis har, samt några helt andra åsikter.

Jag tänkte försöka förmedla hur jag tänker, här inne på “MARIEL´s”

1. Bara ordet RUTIN liksom. När man har en konversation om det underlättar det såklart om man ser på ordet likadant. Vad är rutiner? Och efter att ha slagit upp ordet kände jag att jag har rutiner hemma. Vem har inte det egentligen? Människan är ett vanedjur och mår bra av att göra liknande saker dagligen, och följer ofta omedvetet in i rutiner oavsett, tex så borstar många tänderna slentrianmässigt. Detta är också denna rutin skolverket syftar på i sin läroplan.

Signaturen “Lumo” skriver: “Men rutiner handlar väl för 17 inte om att tvinga sitt barn följa andras rutiner utan om att hitta ett mönster som funkar för just oss. Och ditt bart, TS, har väl åxå rutiner, bara det att du inte satt en exakt tid på dem. Ditt barn äter, sover, leker i ungefär samma ordning varje dag, dvs en rutin.”  vilket jag instämmer i.

2. Men OK, låt oss vara lite mogna nu och faktiskt prata med varandra bara så att man förstår varandra över huvud taget. Om jag VET att min kompis ser rutiner som “rutiner som är budna till klockan” = “rutiner” så behöver ju inte jag mala på om den exakta definitionen av det. Vi förstår helt enkelt vad vi menar, och bör ju således prata därefter.
Detta var också det trådstartaren (TS) menade med rutiner. Hon menade att barnet inte behöver exakta tider, och störde sig på föräldrar som tyckte att “barn SKA sova på exakta tider”. Det var vad hon menade liksom. (Min uppfattning).

Och det jag kan tänka mig att hon stött på många gånger, är föräldrar som säger “Barn SKA ha rutiner” som Antingen menar att barn ska ha rutiner som ordboken skrev ovan, alternativt då menade att barn ska ha rutiner som följer klockan. Och även de personer som har rutinerna till klockan kan också vara mer eller mindre slaviska i det beteendet. Jag tror personligen att de allra flesta är MINDRE slaviska. Utan mer har klockan som en mall som kan ändras lite också.

Som någon menade, så betyder det inte automatiskt att man tvingar barnet till saker denne inte vill.

Signaturen “Miss Cee” skriver: “… En “rutin” behöver inte vara upphängd på klockslag. Det behöver heller inte innebära att man beter sig som en idiot och försöker natta ett barn som inte har behov av sömn, eller försöker trycka i ett barn middag en halvtimme efter att hela familjen varit på julbord   – Rutiner är bra. De är till för att få vardagen att fungera. Och när rutinen inte stämmer överens med verkligheten och int elängre fungerar så gör man ett avsteg från rutinen den dagen, eller utarbetar en ny rutin. Det är väl knappast någon som har samma läggningsrutin för en 12 åring som för en nyfödd
Att INTE Ha rutiner skulle i min mening mer vara att minst hälften av veckans dagar “Överraska” barnet med att inte servera frukost alls…”  vilket jag också instämmer i, och förstår hur hon menar.

3. Angående vikten av att ha rutiner som är tidsbundna. För det första så tror jag ju som sagt att föräldrar följer detta mer eller mindre. Att man kan göra en sak en timme senare eller tidigare helt enkelt. Och att om man ska iväg på något event så anpassar man sig mer efter det, eller ska flyga, ja ni fattar.
Sedan om huruvida det faktiskt finns behov av att göra saker efter vissa tider, tror jag också är inviduellt. En del kanske behöver det, och då är det ju upp till föräldern att upptäcka det behovet och tillgodose. Om hur behovet för detta är i större aspekter, överlåter jag till foskning och andra att avgöra Kanske finns det information om det på internet eller biblioteket, och kanske har även dem fel. Men fortfarande så är det upp till varje familj att avgöra hur det känns bäst för dem. Så jag förstår TS som störde sig på föräldrarna som ville berätta vad som var bäst för HENNES familj. Om en familj har behov av att gå efter klockan – betyder det inte direkt att en annan familj har samma behov.

Jag ser till min egna familj. Vi har rutiner i bemärkelsen som ordboken säger. Men vi har NOLL rutiner som går efter klockan. Skulle det bli problem om vi fick ett barn som har BEHOV av dessa tidsrelaterade rutinerna? Jag tror svaret är Nej. Skulle behovet uppstå, och jag skulle behöva tvingas ruta in ett klock-system så skulle det fungera fint. Dels för att resten av familjen är flexibla och skulle kunna anpassa oss. Vi kan gå både efter klockan och vara utan som sagt. Och dels för jag inte ser problem som går att lösa som riktiga problem.

Därför
4. Barn SKA ha rutiner, och jag tror att även vuxna är i behov av dem. Om de SKA vara på exakta tider – tycker jag är upp till var och en att känna av. Man känner sin familj bäst i det läget tror jag. Och om man har svårt att se om barnet skulle behöva det, kan man ju fråga någon som känner igen sånt bättre.

5. Bara för att man inte gör saker på exakta tider, så betyder det inte att “barn får göra som dem vill” eller “springa uppe hela natten om de vill” eller “att man inte hinner planera saker” eller “barnet kommer få svårt att anpassa sig till en värld som går efter klockan.” Eller att “barnet känner ingen trygghet”.

Jag pratar ju mycket om vad man kan göra för barnen, och på senaste tiden har jag tänkt mycket på självkänslan. Ju bättre självkänsla man själv har, desto bättre kan man ge barnen. Jag har läst Mia Thörnbloms bok “Självkänsla nu!” som för några år sen gjorde att jag kunde identifiera min egen. Och när en del personer i bloggvärlden samt Jesper Juul har nämnt att man inte ska säga “Vad duktig du är” när barnen gör saker har jag kommit att fundera på vad dessa saker egentligen innebär. Skillnaderna mellan självkänsla och självförtroende, och varför man skulle undvika det. På vilket sätt det skadar helt enkelt. Samt vad det skadar att säga “Vad fint” till barnen gällande utseende och hur saker de gör eller har på sig, gör för barnets självkänsla i längden.

Självklart är människan mycket mer komplex än vad jag någonsin kommer förstå. Men i mitt huvud gör jag mina egna bilder för att lättare förstå omvärlden. För att kunna förstå “Varför tänker han så?” “Håller jag med?” Osv. Det är ju viktigt att kritisera även dem man håller med, även sig själv, kan man säga. Okey – inte viktigt – men det kan ju vara bra för en del så som mig själv

Kortfattat så har jag en del bilder jag vill dela med mig av.

Jag tänker mig då såhär:

SJÄLVKÄNSLAN – hur man värderar sig själv – hur det känns att vara jag – är ett behov. Alla människor strävar egentligen efter att må bra typ. I sin renaste form så kan man må bra oavsett om man är ful, inte omtyckt eller presterar dåligt. Men att inte vara omtyckt går emot behovet att vara just omtyckt (Maslows behovstrappa)

SJÄLVFÖRTROENDET – hur man presterar – är en förutsättning för att man ska kunna ta hand om sig själv egentligen – och att vara SJÄLVSTÄNDIG är ett behov. Jag tror att självkänslan är Viktigare än självförtroendet. Man kan vara skitduktig på att brottas men ändå känna sig värdelös – katastrof för individen. Och man kan ha en toppen självkänsla men vara dålig på att brottas – mindre katastrof. Min väldigt högst personliga åsikt är att den som faktiskt tar självmord också har väldigt låg självkänsla. Och därför tror jag att de kända personer som tagit sitt liv hade säkert bra självförtroende, men låg självkänsla.

UTSEENDET – ett skal – kläder – hur man ser ut – en förutsättning för att man ska attrahera andra att vilja vara med dig i fasen “attrahera en framtida partner som man kan para sig med” (ja, helt min egna teori) för fortplantning. Och därför också ett behov. Men min uppfattning är nu för tiden att man kan hitta en partner även om man inte skulle se bra ut, om bara båda såg bortom utseendet. Man attraheras istället av personlighet.

SJÄLVBILDEN – hur man uppfattar sig själv utifrån i samspel med omgivningen – och med tanke på att man är så beroende av omgivningen, för att SOCIAL SAMVARO är ett grundläggande behov, så tror jag inte detta går att se bortom. Det var detta jag menade med att vara omtyckt var ett behov.

Därav denna bild:

Jag tror att den renaste formen av självkänsla för, att den ska vara sund, bör vara integrerad med självbilden. Då är man visserligen i behov av att vara älskad, men om man får det uppfyllt av tex. sina föräldrar så får självkänslan alltid näring. Bortsett då från det faktum att man kan stärka sin egna självkänsla. Kärlek kan man visa på många sätt, men det tänker jag inte gå in mer på. Är självkänslan integrerad i självbilden så tar man åt sig av orden “jag älskar dig” men också “jag hatar dig” från samma person då.

För att knyta an till det jag började detta inlägg med vill jag nämna hur jag tror det ligger till. Man skiljer på dessa begrepp åt just för att man prioriterar självkänslan hos barnen framför självförtroendet. “Vad du är duktig” stärker självförtroendet och “Vad fin du är” stärker utseendet. Jag tror att man gör barnen en tjänst genom att stärka dem i detta såklart, men också sårbara inför betydelsen av detta. Så det är en fin balansgång – man vill stärka barnen i deras självförtroende men samtidigt inte få barnet att tro att prestationen är allt! Speciellt inte när självkänslan är viktigARE och att ge barnen en rad andra behov.

Ja, det var mina tankar delade till er för ikväll.

/M