Hej och Välkommen!
Jag heter Mariel, är 23 år & bloggar från norra Norge. Det som intresserar mig är vänskap, familjen, barn, självkänsla, breddning av könsroller, jämställdhet, kropp och själ. Mina åsikter är på inget vis "sanning" men jag tror på det jag skriver. Kommentera gärna inlägg som du finner intressanta på ett eller annat sätt. Jag svarar på i princip alla kommentarer! Vill du läsa mer om mig och mitt bloggande så klicka på "About" i översta menyn. Mvh M
Fråga på
Du kan också maila mig på mixifamily@live.com alternativt genom att klicka på brevlådan (om du har tex. windows Live Mail/ Outlook Express):
Monthly Archives: December 2011
Pojkar ska inte ha klänning. Men kaftan går bra. Liknande form men olika Ord.
Tänk dig att du är en man som vill ta på dig klänning. Och jag vill att du nu tänker dig den såhär:
Nej vänta… Det där är ju en kaftan!
Okej tänk dig en sån här klänning då som är könsöverskridande:
Nej hoppsan, det där var inte en klänning heller. Det var ett slags muslimsk plaggför män. Dessutom med byxor under, så har ju inte tjejer. De har något som heter leggings, och är lite liknande men kallas något annat bara.
Ärsh. Tänk dig istället denna klänning på en man, och försök att vara överseende om du har svårt att se klänningar på män:
Nej detta kallades tydligen för thobe.
Hmm… NU! Här kan du se en klänning du har svårt att se på killar kanske?
Ah! Det där är ju faktiskt en klänning. Sticker det i ögonen om du vet att det är en pojke på bilden?
Annars finns ju denna:
Den här klänningen är avsedd för kvinnor. Och jag tror att det är sånna här plagg, och liknande (kanske med smala axelband och ännu mer fladder nertill) , som känns svårast att se på män.
Min åsikt är denna: Jag tycker att alla bilder jag har visat BORDE gå under kategorin klänningar, annars kanske det är bäst att hitta på ett helt nytt ord för dem: ett samlingsnamn som fungerar… tex. plagg-som-täcker-både-överdel-och-under-del ?? Vi låtsas att det heter DRESS då (för det kan ju tolkas lite hur som helst.) Jag tycker att DRESS borde vara till för både män och kvinnor. Jag tycker verkligen det. Även denna nedersta. MEN. Och det här är ett stort men. Den nedersta sticker i ögonen på mig (även för mig som verkligen FÖRSÖKER VARA ÖPPENSINNAD) just för att det finns utrymme för bröst – något män inte har …oftast.
Så jag tycker att det borde finnas olika “DRESS”-ar för både könen, men att det finns fler olik-sydda alternativ. För den med bröst, och dem utan. För dem som är lite större, och för dem lite mindre. (Även stora kvinnor har ju svårt att hitta rätt passform ibland. Speciellt om du är stor och vill ha en enkel klänning med smala band och glitter och blommor).
Se den där klänningen ovan med blommor. Det tyget men med en form som översta bilden? Varför skulle det vara fel på dem utan bröst?
Den fria viljan
Ämne: Könsroller och normer i samhället
Jag brukar kolla en del i forum där man pratar om könsrollerna, och hur normerna ser ut i dagens samhälle. De flesta är medvetna om att skillnaderna mellan könen finns – men har olika uppfattning om hur mycket som beror på biologi alternativt socialisation. En del är för att det ska vara helt jämställt mellan könen oavsett – och det är feministerna som önskar skapa denna jämställdhet.
Hanna L formulerar feminist såhär: Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta.
Och jag delar den uppfattningen. Det jag tänkte på idag var det här med normerna kring kön. Vad stor kraft det faktiskt har. Tänk dig att du är en kvinna som vill ta på dig byxor men att det inte anses OK av omgivningen. Klarar du att ändra normen på egen hand eller blir det möjligt först när du har fler på din sida som stöttar dig? Och varför skulle det vara viktigt över huvud taget att få ta på sig det?
Du gör som du vill, men räkna med att bli utstött…
Du får absolut göra som du vill, men du blir straffad i form av utanförskap, kommentarer, blickar och att inte
bli respekterad som resten av omgivningen.
Skulle du ta på dig byxor då som kvinna? Hur som helst så har detta redan inträffat. Det har varit så i sverige, i vår kultur, att det INTE ansågs OK för kvinnor att ta på sig byxor. Det som nu känns så självklart. Den rätten finns fortfarande inte i vissa länder, tex. i Sudan där man kan få upp till 40 piskrapp för att som kvinna bära byxor. Hur sjukt är inte det? En människa straffas för att denne vill ha rätt att bära vad den önskar. Den har inte rätt till vad som ska klä egna kroppen… Och jag undrar… är inte dessa stränga lagar lika stränga som våra begränsande “åsikter”? Det är ju just åsikterna som formar vad som är norm, vad som är okej i vår kultur.
Som man kanske kan förstå, är det inte så lätt att gå sin egna väg ibland. Att ta på sig vad som helst. Det kan vara lagar som direkt säger att det är fel. Det kan också vara att alla omkring dig har så starka åsikter att du helt enkelt inte vågar. Du vågar inte vara den som sticker ut, för du vill ha kvar dina kompisar och att de ska respektera dig. Du vill kunna bli anställd, och behålla ditt jobb, så du kanske inte vågar göra spikes eller dreadlocks på ditt hår om du jobbar på en bank. Du kanske inte vågar bära klänning fastän du vill, för att det inte anses OK. Och du kanske säger att du inte vill för att du lärt dig att det inte är accepterat. Och du kanske inte vill för att det är vad du blivit socialiserad till. Speciellt barn blir formade. Som väldigt små och inte särskilt påverkade av omgivningen kanske de går med på att få på sig det mesta. Men så snart de har observerat omgivningen tillräckligt börjar de “vilja” “rätt” saker, för att PASSA IN. Och hur fri är då viljan om omgivningen är begränsad?
Man är bara så fri som omgivningen tillåter en…
Här är ett bra inlägg om den fria viljan skriven av Lady D.
Och även om många försöker vara “öppensinnade” och inte reagera nämnvärt när en pojke har en klänning så säger även den reaktionen något: När han har sina spindel-mannenkläder kanske han får reaktioner som “wow! vad coolt” och när han har klänning blir chocken och de tysta åsikterna mer “jaha… han har klänning idag…” eller “mmh.. vad.. fint…”. Även tystnad och ignorans säger något. Och barn snappar upp saker himla lätt och lär sig hur de ska vara och inte vara. Och ett barn som tex. börjar förskolan och har på sig normbrytande kläder och inte bryr sig själv nämnvärt… bryr sig antagligen bara några dagar senare eftersom att alla kompisar har börjat reagera och kanske skrattar eller något.
Hur fritt är det då?
Det är inte fritt. Det är normer, som är som tysta regler som alla ska följa, som är BEGRÄNSANDE. Begränsandet innebär alltså mindre frihet.
Titta på bilden. Kalla det var du vill… Klänning, tunika, kaftan i ett roligt mönster, morgonrock utan snöre, stjärngossedräkt i mönstrat tyg… men visst är det intressant att det väcker så mycket känslor hos många när de ser en pojke i det där plagget? Jag har börjat kalla det för DRESS, ja med stora bokstäver. Lite internationellt ord sådär. Och i det ingår alla plagg som täcker både överdel och underdel samtidigt. Och som har den där öppna formen där nere. 
Men ska skriva mer om det strax…
Posted in Föräldraskapet
4 Comments
Ta Anna Wahlgrens metoder med en stor nypa salt
Hoppsan, vad långt mellanrum det blev i bloggandet då!
Hur som helst så har jag haft fullt upp på senaste tiden. Min man var borta förra helgen och kommer vara borta även denna, så det har krävts lite mer planering gällande matinköp då (jag kan inte handla själv, för vi bor för långt från centrum och jag har fortfarande inget körkort…). Dessutom har jag mina tankar någon helt annanstans! Senaste tiden har jag hamnat i läsa-böcker-träsket! Först ut var Ditt kompetenta barn – Jesper Juul. SKITBRA bok. Jag borde skriva om den, men jag vet inte om jag hinner så bäst är att bara köpa den! Öh. Rekommenderas främst till föräldrar. Men det var även en ögonöppnare för mig som barn också. Jag insåg mycket om min egen barndom, om varför jag har låg självkänsla bland annat. Sen har jag läst en blogg som har samma tankesätt som han + teorier om behov jag tycker verkar logiska, skriven av en person som faktiskt bor på Lidingö. Där jag bodde förut alltså.
Men innan dessa två läste jag lite smått i Anna Wahlgrens bok Barnaboken. En bok jag tidigare läste medan Vincent var spädbarn. Jag kollade lite i den eftersom att Lady Dahmer totalsågar henne i sin blogg med jämna mellanrum. Så jag funderade lite “var allt så hemskt?” och efter att ha skumläst lite så insåg jag att JO – Det krävs jävligt många nypor med salt för att kunna säga att det är en sund bok. Jag håller med om många saker, mest de sakerna där det står om att barn ska njutas av och själva njuta. De sakerna som faktiskt involverar empati. Men jag tror att när jag läste den senast, så mentalt sållade jag bort det som inte passade mig. Och inte tänkte mer på det. Mentalt tog jag till mig det som passade mig och mitt föräldrasätt. För sanningen är den att en del av hennes metoder INTE är mitt sätt. Tex. nu när jag har läst Jesper Juuls bok så kan jag sätta ord på det: Anna Wahlgrens sätt att vara så strikt med tider (ett barn som vaknar för tidigt kan låtas skrika ifred), och hennes sätt att lägga barn (de kan få låtas skrika, och enbart höra föräldern i bakgrunden) är exempel på när föräldrarna tvingas stå emot sina empati-känslor. Ett utbyte mellan barn och föräldrar som är naturligt. Det är Meningen att föräldrarna ska lyssna på barnets gråt och ta upp barnet då. Försöka trösta. Försöka förstå. Barnet känner sig då lyssnad på, sedd. Att dens upplevelser betyder något. Låter man barnet skrika tillräckligt länge och tillräckligt ofta är det ju inte så konstigt egentligen att barnet ger upp. Barnet har insett att vad denne tycker och vill spelar ingen roll – man kommer ändå inte upp tidigare eller får vara vaken lite till. Alla behandlas lika dessutom, någon timme hit och dit som marginaler, och det går ju emot det faktumet att alla människor är INDIVIDER och olika! Jag tycker självklart synd om de föräldrar som står ensamma under nätterna och är nära att bryta ihop för att de inte har någon struktur, och då kan ju Annas bok vara en räddare (med mycket salt som sagt), men jag tycker ännu mer synd om de barn som blir förbisedda under de där stunderna av tårar och sorg.
Nu blev det här tydligen ett inlägg om Anna Wahlgren så jag byter rubrik från “En ny fas”…
Som sagt. Jag tycker verkligen att man i de fallen ska lyssna till sina instinkter som säger “ta upp barnet”. Hellre att barnet sover lite mindre än att bli kränkt tänker jag. Och nu menar jag inte sova “ingenting”… för då kan man ju lyssna till Annas andra (bra) råd, liksom att se till att barnet är tillräckligt mätt, fått tillräckligt med social delaktighet m.m. Men aldrig bara se på när sitt barn skriker och dunkar huvudet i spjälsängen bara för att det är viktigt att barnet somnar ett visst klockslag. Försök se världen ur barnets perspektiv… och inte Annas i det läget! Hon säger ju det som en självklarhet att “det är si och så” barnet tänker och känner – men Egentligen? Hur vet hon det? Bara för att hon har haft nio barn, vet hon vad som försegick i deras hjärnor som spädbarn? Bara för att hon märkte att metoderna “fungerade”. Vad som fungerar är kanske inte det bästa. I så fall “fungerar” ju misshandel också som metod för att få någon att lyda och tystna. I så fall fungerar ju också “skrik” som metod för att få barnet att “respektera” en. Eller skapas kanske egentligen bara en dålig självkänsla, rädsla och instängdhet?
Det ska bli intressant att läsa hennes dotters bok som kommer ut i januari. Kanske kan ge ett nytt perspektiv på hennes föräldraskap? Hon utger sig ju faktiskt för att vara expert.
