Monthly Archives: August 2011

Häromdagen lyssnade jag på Cissi Wallins radioprogram i P1 där Lady Dahmer och Underbara Clara gästade. Anledning:  Lady Dahmer länkade och jag har börjat följa hennes blogg mer eller mindre kontinuerligt. Hon har börjat inspirera mig nå väldigt!

Och jag blev inspirerad denna gång också. De pratade om frånvaron av åsikter (lite större och mer kritiska) i de större bloggarna (tjejernas) och lite om vad det kunde bero på. De kom också in på hur det generellt ser ut i klassrummen där killarna tar större plats och tjejerna tar mindre. Något de nämnde ofta var att en kvinna som tar 50 % av utrymmet upplevs ta 80 %, men jag hittar ingen källa på den undersökningen.

Det som var inspirerande var det faktumet att de uppmuntrade tjejer till att ta mer plats. Inspirerad att tycka alltså. Jag är inte så mycket för att generalisera över huvud taget sådär så det jag menar är att ta plats över huvud taget, inte blanda in mitt kön i det. Även om det kanske stämmer att det är majoritet killar som tar mest plats och också ges mest utrymme, både som barn och vuxna. Det känns konstigt nog inte relevant? Jag tycker (och det är inte ofta jag tycker något såhär offentligt) att alla dem som inte vågar tycka högt – ska uppmuntras att göra det.

Som barn var jag rätt självsäker och var inte så rädd för att säga min mening. Tills jag började skolan. Då plötsligt satt vi i ett klassrum, uppradade, och skulle prestera, och sedan bedömas. Hela situationen gjorde mig väldigt observant och iakttagande – och tyst. Tjejerna och killarna umgicks var för sig mestadels, och jag började min “bästis”-period som skulle pågå ända till nian. Framför allt var det när vår klass bytte skola och blandades med nya barn som jag blev ännu tystare. Men jag upplevdes mest bara som skötsam av lärare. Även fast det mestadels handlade om rädsla över att yttra mig högt inför alla – bli dömd – och riskera att svara fel på en fråga. Denna rädsla satt kvar ända till jag tog studenten. Det var först efter att ha jobbat på Mc Donalds ett år, och fått min beskärda del av social kompetens, och därefter börjat på komvux som jag märkte att jag utvecklats. Visst, det var fortfarande jobbigt att stå och hålla föredrag inför grupp men jag ville göra det, istället för att undvika det. Tänk vad mycket lättare jag hade upplevt alla skolår om lärarna visste hur de skulle hantera de tysta barnen i skolan, och faktiskt agerade och hjälpte. Men framför allt om mina föräldrar hade uppmärksammat min rädsla och gjort något åt det.

Vad jag ville konstatera med det här inlägget är att jag håller med en av dem som ringde in till radioprogrammet; som sa att man borde lära ut lite sociala färdigheter (av denna typ jag pratat om) redan i förskoleåldern. Men man behöver ju inte nödvändigtvis förlita sig helt på att förskolan ska göra det, utan faktiskt själv ta ansvar som förälder.

D.v.s.: Att ge sitt barn möjligheter till att våga tycka, tycka högt, reflektera över sitt tyckande, och tycka inför flera andra.

Och så ville jag poängtera ytterligare att jag personligen inte vill göra det till en könsfråga.

Vad jag önskar att någon lärt mig tidigare:

så skulle det kännas så mycket bättre. Nu när förskoletider närmar sig. Jag vill inte att han ska behandlas utifrån sitt kön utan efter sina egenskaper och behov. Inte att han ska ledas till “pojkleksakerna” och få negativ respons om han leker med “flickleksakerna”. Kan han inte bara få leka med det som är utvecklande och pedagogiskt? Hur gör en docka honom tjejig? Han är fortfarande en pojke. Hur kan rosa någonsin ändra det? Det handlar ju om normer, och sånt har ju ändrats många gånger. Och sånt ändras från kultur till kultur också – så det är ju inget magiskt i färgen rosa som förvandlar en till en tjej.

Så jag är orolig att personal och andra barn kommer döma honom efter hans klädval. Jag ger ju mitt barn ALLA färger istället för ALLA-utom-En.  Vi väljer kläder utifrån behov, och inte efter könstillhörighet. Ibland ÄR klänning ett jättebra alternativ! Åtminstone här hemma när jag har tillgång till hela garderoben; för om han klättrar väääldigt mycket är mjukisbyxor lättare att leka i och då är det enkelt att byta om. Men det är praktiska val.

Jag skulle dö lite inombords om han nekades vissa leksaker på förskolan för att de var “flickleksaker”. Eller om hans behov blev bortglömda bara för att han är en pojke. De kanske uppmuntrar pojkarna till vildare lekar än tjejerna. Resultatet kanske blir att han leker vildare och vildare och vildare… och till slut har han faktiskt ett behov att lära sig hur man leker lugnare. Hur man delar med sig, väntar på sin tur osv. Men att det behovet inte uppmärksammas för att han är en pojke “och pojkar är så”.

Jag hoppas att förskolorna här i Sortland (Norge) är genusmedvetna. Att det åtminstone står något om det i läroplanen så att man har något att syfta till när man börjar prata om det. Annars får jag öppna en egen förskola (barnehage)?

En bok jag funderar på att köpa i framtiden…
Inte för att det är viktigt att min son har klänning,
utan för att det är viktigt att han har valfriheten.

Tack LadyDahmer för tipset