Monthly Archives: February 2011

Hejsan

Det har verkligen varit ett par känslomässiga dagar senaste… dagen. Men det känns som flera dagar. Först den här otåligheten i väntan på att ta graviditetstestet tog till slut musten ur mig och jag chansade ändå. Faktum var ju att jag kände behovet att gå på toa oftare än vanligt, så kanske skulle det betyda något? Till slut tog jag testet 3 dagar innan BIM, och om man är gravid så är det alltså 82% chans att det syns den dagen.

Graviditetstest med texten “Gravid / Raskaana 1-2″ och då är jag alltså i v. 3 eller 4 typ…

Och när jag såg resultatet så avslutade jag meningen till min man med orden “men det behöver jag inte, för jag är gravid.” Jag hade under väntan pratat lite om att jag kommer bryta ihop totalt om jag inte blir gravid snart. Som tur var behövde jag inte bli besviken över resultatet iaf Och jag är superglad… inombords egentligen… om det inte vore för den här gnagande rädslan nu att jag ska få missfall som senast. Det var ju bara några månader sen som jag fick samma positiva besked men sen ändå möttes av blod och besvikelse. Kanske är det min grej att få tidigt missfall som ter sig som sen mens? Kanske var Vincent undantaget?

Jag har så svårt att ta till mig lyckan att jag har svårt att sova, och svårt att allmänt vara glad. Lite tråkigt att det ska gå ut över lyckan… men men. Jag tror att om jag bara kommer förbi de här första veckorna kommer nog min vanliga positiva naiva sida tillbaka och jag kommer säga “Missfall nu? Nej det händer inte mig ”

Men tillsvidare så håller jag bara tummarna och hoppas innerligt att denne vill stanna! Jag vill så mycket! Blir helt tårögd, så mycket vill jag!

Dagarna mellan ägglossning och BIM (beräknad icke mens) -dagen känns låånga. Det tjänar inte mycket till att ha sex, för antingen är ägget befruktat eller inte. Och det är ingen idé att ta ett test för det märks ännu inte. Otålig är bara förnamnet.

Blev just medlem i clearbluegruppen på familjeliv där vi är flera som följs åt under försöka-bli-gravida-perioden men knappt det muntrar upp just nu. VIP-medlemmarna fick hem stora paket fyllda från Clearblue innehållandes hjälpmedel värda jättemycket, flera tusen typ. Avundsjuk? Lite kanske. Själv har jag bara ett graviditetstest jag inte ska ta ännu.

Alla i min omgivning tycks också bli gravida. OK, inte alla då utan bara två jag känner men ändå. Jag är så glada för deras skull men det är så svårt att inte tänka på sin egen situation när man ser en gravidmage… och ens egen ekar tom. Det är faktiskt jättejobbigt att samtidigt som man inte vill höra något om någon annans graviditet (för att det gör ens egen saknad större) vill man ju vara mot sin vän så som man skulle varit om man vore gravid själv. Det vill säga bara genuint glad för dennes skull. Tomheten får man tänka på när det är dags att sova, och ingen annan ser.

Dagarna i väntan känns mörkare och mörkare för varje månad som går.